[150605] Ladydi, Estefani, Maria och Paula är några flickor som bor i den lilla mexikanska byn Guerrero, och som deras mödrar gömmer i hålor i marken eller svärtar tänderna på ”Jag behöver kanske slå ut dina tänder, sa mamma.” ”Det finns ingenting som är mer motbjudande än en snuskig mun.” Allt för att inte knarkkartellens män skall komma och röva bort dem. Maria hade tur som var född ”harmynt”, hon ansågs inte kunna locka till sig någon mans kärlek. Värre var det då för Paula som var den vackrast flickan i hela i Mexiko. Men så kom de också och hämtade henne en dag. Ingen stulen flicka hade någonsin kommit tillbaka, men Paula gjorde det.
Om man inte kände till att mycket (eller rent av allt?) i Jennifer Clements ruskiga roman Bön för de stulna bygger på författarens research hade man absolut tyckt att det hela var påhittade och överdrivna fantasier. Men så är det. Under tio års tid intervjuade Clement flickor och kvinnor i närheten av knarkligornas machogäng; fruar till medlemmar, kvinnliga fångar och sådana med skyddad identitet. Det kan ju vara så med litteratur ibland, eller film och teater, att det känns överdrivet, alltför mycket av konstruerade hemskheter för att det skall kunna ha hänt ”på riktigt”. Men tyvärr så verkar den gamla klychan att verkligheten överträffar dikten alltför ofta stämma, det är en omskakande insikt.
Jennifer Clement är född 1960 i USA men växte upp i Mexiko, där hon återigen bor efter att ha studerat i bland annat New York och Paris. Hon har skrivit ett antal romaner och diktsamlingar, och har bland annat varit ordförande i mexikanska PEN mellan 2009 och 2012.
I Bön för de stulna är det Ladydi som för ordet, det innebär en ung människas syn och perspektiv på livet och de händelser hon dras in i. Hon bor alltså i Guerrero, flyttar till relativt närliggande Acapulco och hamnar i fängelse i Mexiko City, där en ny värld öppnar sig för henne och för läsaren. Vi har läst och framförallt sett mängder av skildringar med män i diverse fängelser, men hur många från kvinnliga avdelningar, med kvinnor som begått mord och andra otäckheter?
Romanen är till delar en uppväxtskildring, saker händer tjejerna ungefär som de händer tonårstjejer överallt. Men att leva i detta till synes laglösa land, där den ständiga hettan, myrorna, skorpioner och diverse andra obehagliga insekter inte är det mest skrämmande, utan dessa totalt cyniska och absolut livsfarliga kartellmän som bara tar vad de vill ha. Som med pengar och vapen står över lagen och som köper även lagens väktare för sina knarkvinster. Money rules heter det ju. Sällan har det varit lika tydligt som här. För pengar köper man bland annat vapen, och vapen är makt. Och jag tror man kan förstå något av den maktberusning de unga gängmedlemmarna på våra egna gator och torg förmodligen känner när de viftar med sina vapen. Vem vågar trotsa dem?
Ladydis röst ger något av en barnslig, naiv ton till berättandet. Det skapar en fruktbar spänning; det öppet mjuka mot de ofta tuffa och hemska saker romanen behandlar. Det börjar annars lite märkligt. Redan på de första sidorna verkar Jennifer Clement ha berättat allt väsentligt och jag undrar vad hon skall göra av de kommande tvåhundrafyrtio sidorna. Till en början är jag även lite tveksam till språket och de känslomässiga nivåerna, det känns emellanåt lite ”lätt”. En del mindre precisa formuleringar och till exempel att ”skulle” på ett ställe förekommer tre gånger på två rader bidrar säkert till min tvehågsnad. Om Niclas Hvals annars säkra översättning har något med det att göra kan jag inte avgöra.
Men någonting gör att det vänder, att jag tycker det blir bättre och bättre, starkare och starkare ju längre in i romanen jag kommer. För starkt är det, och språket skärps, stundvis med poetisk pregnans. Många teman gestaltas. Exempelvis hur ett samhälle utan män fungerar, eller inte fungerar. De flesta män försöker ta sig till det stora landet i norr, för att tjäna pengar till sig och sina familjer. Men få kommer tillbaka. De andra männen är antingen köpta av klanerna eller ligger ”six feet under”.
Byn töms inte enbart på män. Plötsligt är ingen av de fyra vännerna kvar där. Ladydi får genom en väns bror kontakt med en familj i Acapulco och skall arbeta som barnflicka där. Men ingenting blir som hon tror, definitivt ingenting.
