[150531] 
Tidens tand har gnagt rejäla stycken ur livskraften i Peter Weiss’ en gång så uppmärksammade drama Marat/Sade, hans genombrott och samtidiga uppbrott från en säker plats i undergrounden. Så rejält, att man i dag måste fråga sig vad det var som imponerade så stort.
Vid närmare eftertanke förstår man ännu en gång, att det faktum att skådespelarna på scenen också spelades av de i dramat sinnesjuka (där markis de Sade därtill förutsattes vara dess författare) erbjöd ett utmanande inslag för regissörer och aktörer. Men det gav också en intressant distans till tidens revolutionära frågeställningar, som på den tiden befann sig i ständig kraftmätning med den länge makthavande reformismen. På det sättet låg det både i och utanför tiden. Succén var given och blev till stor glädje för karriärparet Palmstierna-Weiss. (Hustrun Gunilla Palmstierna-Weiss var en ständig följeslagare i egenskap av scenograf i uppsättningarna världen över.)
Idag finns inte mycket att hämta i pjäsen för ett antal unga skådespelare och man känner med dem i deras tvångsmässiga rabbel av dess urgamla plattityder. Det är intressant att studera var deras talanger ligger, undersöka de som kommer att utgöra nästa generations aktörer på scen, men pjäsen är och förblir ett felval och förvaltas utan varje distans av regissören Richard Turpin.
Och då är det givande att studera den uppsättning från National Theatre Live man kunde följa på Roy nyligen: Man and Superman av Bernard Shaw. Vilken skillnad i intelligens och espri – och i frihet! Shaw var en flammande socialist men han var därtill en äkta radikal, som med lätt hand förmådde vrida och vända på levnadsvanor och ideal tills inte en siffra befann sig på rätt plats längre.
Palmstierna-Weiss-paret befann sig i stället, tillsammans med Sara Lidman, Jan Myrdal och flera andra fundamentalister, i positionen av klassiska fellow travellers, kommunistsympatisörer som frotterade sig med ledargarnityren i de enpartistater de var ytterst diskreta i sina omdömen om. Ingen av dem har gjort upp med tragedierna efter självständighetskrigen i Sydostasien, Algeriet ännu mindre. Hos Sara Lidman återfann man samma avsky gentemot Albert Camus som man förnimmer i Algeriet den dag i dag.
Desto rikare att parallellt kunna ta del av både film och teaterföreställning med utgångspunkt i två verk av författaren: Far from men (efter Gästen i novellsamlingen Landsflykten och riket, 1957) och Mattias Nordkvist föreställning Främlingen (efter romanen från 1942) på Stadsteaterns Studio. Dramatiseringen är gjord av danske Morten Kirskov, som jag minns som en av den danska scenens riktigt originella begåvningar.
Camus inställning till avkolonialiseringen var mer tveeggad än Sartre/Fanons. Han såg faror i uppbrottet från ”allting” i den gamla kulturen, såg faran av en kommande arabisk imperialism, styrd utifrån. Det gällde inte minst Algeriet, som hade en infödd fransktalande befolkning, pied-noir kallad, med lika starka band till fädernelandet som araber och andra folkslag, några nomader. Det gav honom drag av ensamhet men också av frihet. Han var på inte förbunden med någon militarism eller överklass, han var faderslös och hans mor var analfabet. Han fick utbildning tack vare en uppmärksam lärare och utvecklades till en fritänkare och intellektuell.
Camus försvarade ett fortsatt broderskap mellan fransmän och araber i Algeriet, han förespråkade revolten mot orättvisorna, men en revolt som inte tolererade att oskyldiga kom till skada, till skillnad från revolutionen, som hävdade att ändamålen helgade varje medel. Det var på den punkten det kom till en brytning mellan Sartre och Camus.
Hans position kan förstås av lärarens replik i Gästen, när han säger:
”Eftersom vi var av spanskt ursprung kallade fransmännen oss för araber, nu kallar araberna oss för fransmän.”
Så: vad är en människa?
Viggo Mortensen ger ett slags svar i sitt vackra porträtt av läraren Daru som får sig pådyvlad en arab, Mohamed (spelad av Reda Kateb), vilken han åläggs föra till domstol i en avlägsen stad vid namn Tinguit. De skall ta sig dit genom stridande områden som de långsamt betvingar, en färd som svetsar dem samman, inte olikt det som sker i Butch Cassidy and the Sundance Kid. Det är den resan som skapar filmen meningsbärande estetik och förutsättningar för diverse tvistemål dem emellan. Till sist kontrar araben lärarens frågvishet med ett oåterkalleligt besked:
”Jag saknar inte mod. Jag har heder.”
Det visar sig att han ser det nödvändigt att anmäla sig till polisen för att bryta en blodshämndskedja utan slut, som bara tillgång till pengar kunde röjt ur vägen. Nu mynnar deras gemensamma vandring ut i ett både och. Läraren lämnar det öppet vilken väg han vill ta: till domstolen i staden eller till nomaderna, som kommer att ta emot honom enligt deras seder och bruk. Läraren kommer för sin del att meddela, att mannen fått sin dom och blivit avrättad.
En våldsspiral är bruten, men för Daru själv återstår ingenting. Hans tid i landet är över, han kommer att behandlas som en ”arab” av den nya regimen, som kommer att regeras i en art av Sovjetkommunism med islam som stadfäst religion för den nya staten.
Den man som skildras i Främlingen befinner sig på likartat sätt i ett svävande tillstånd, utan förmåga att indentifiera sig med det omgivningen förväntar av honom. Han sörjer inte sin mor på ett sätt som anses vederbörligt, han förstår inte varför han skall gifta sig med sin fästmö, han känner ingen skuld över att ha dödat ”araben”. Han ifrågasätter själva fundamentet för sin existens, han är en del av en blandkultur som befinner sig i upplösning, det är en skildring av det man förr i världen omtalade med ett modeord: alienation.
Men mästerverket är mer än så: det är en samtidig beskrivning av kolonialismen i Algeriet och den enskilda människans ensamhet i ett liv utan Gud, hennes absurda existens i vilken hon axlar sina nödvändiga jordiska bördor, och inte utan njutning och glädje.
Då är till sist alla främlingar: mannen i förhållande till de egna landsmännens moral- och verklighetsuppfattning, han själv i förhållande till araber, fransmän, svartfötter, ingen av dem känner varandra tillräckligt väl för att bygga ett samhälle tillsammans – vad kunde ha större aktualitet i vårt eget nu?!
Ändå är herr Meursault helt och hållet vital och för att säga det än en gång: fri. Camus har uttryckt det så här, citerat av Tony Kaye i filmen Detachment:
And never have I felt so deeply at one and the same time detached from myself and so present in the world.
Det finns bara gott att säga om den föreställning Mattias Nordkvist har skapat och hans sätt att modernisera avslutningen, genom att göra vår egen tids karneval- och upptågstid till det slutgiltiga främmandegörande elementet. Med fångvaktaren i en Lisebergsfigurs(!) gestalt ger han förställningen en skrämmande nivå – är det vad vi har kvar av ordningsskapande gemenskap? – varefter han låter monitorn visa ett ilsket gråtande barn, en vettskrämd baby, men också vredgad, en otäckt skrämmande liten unge, en ny mobb att beskåda avrättningen av det som inte hör till – det är urstyvt, det är just så teater skall vara.
