[150522] Kulturrecensenter måste sluta recensera som de gör. Recensionstekniken där recensenten bestämt sig för att hålla sig till en viss teori att tolka verket utifrån, och sedan applicera det in absurdum och ställa krav på verket det omöjligt kan ha på sig borde avvecklas snabbare än kolkraft.
För det förstör det man borde försöka göra: förmedla känslan av det man precis läst till någon som inte gjort det. Jag läste ett par sådana recensioner av den här boken, och det påverkade mig, tyvärr. Självklart gjorde de det. Fast jag hört En varg söker sin podd. Fast jag precis vet kvaliteterna med Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
Och bra är det ju, förstås. Alla poser blåser bort inför dessa ödmjuka människor.
Så jag inte upprepar recensentmisstaget själv: jag presenterar de vi har framför oss. Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli är serietecknare respektive manusförfattare, och tillsammans har de podcasten En varg söker sin podd (fyndig OCH Ulf Lundell-referens, det är inte alltid de två sakerna sammanfaller). I boken Kära Liv och Caroline, svarar de på lyssnarnas frågor, helt enkelt.
Men å andra sidan, hur recenserar jag det här? Det här är Liv och Carolines innersta tankar och känslor. De blottar sina tankar om relationer, livet och döden, nästan det innersta. Även om jag inte skulle hålla med dem om någonting (jag håller med dem om i stort sett allt) är det svårt att sätta plus och minus på någons reflektioner.
Vad skriva? Bra att de tänker? Starkt att de svarar på frågorna? Kul att de kör?
Det jag i alla fall vill framhålla, är deras humor, skicklighet som skribenter och historieberättare och allmänna klokskap. Det är många gånger min bildliga hatt blåser av. Jag säger i princip ”Aha! Det har jag aldrig tänkt på!” rakt ut när jag läser, som i en övertydligt dålig pjäs. De har verkligen något att säga. Om privilegier och samhällsnormer. Om smink och skönhetsideal. Om ångest och döden. Om livet och kärleken. Om egentligen allt. Läs och bli klok!
