[150520] I sitt föredrag om Tomas Tranströmer framhöll professor emerita Eva Lilja hur hans bildspråk inte sökte det elaborerade eller ”litterära” utan att hans poetiska förmåga i stället låg i konsten att framkalla den omedelbara bilden, eller associationen, som trots att den var ovanlig gjorde dikterna lätta att tillägna sig.
Jag tror det är hemligheten bakom all stor konst. Den åstadkommer det innehållsrika genom att hålla fast vid en omedelbar enkelhet, som är igenkännbar för envar, oavsett träning eller skolning.
Man talar ofta om svårigheten att överföra musikupplevelser till ord. Men den som säger att musiken inte ”säger” någonting ljuger. Frågan är då hur man identifierar språktonen, som den framgår genom ord, som den kommer till uttryck i musik?
På Bådteatret har i vår spelats ett stycke kallat Jernring, som saknat manus i vanlig mening och bestått av synliga dockförares framställning av Leningrads belägring under Andra världskriget – som Dmitrij Sjostakovitj lät skildra det i sin sjunde symfoni. Således är förställningen exakt så lång som det tar att spela upp stycket i högtalarna.
Det ”händer” väldigt mycket i dockformen, eftersom samspelet mellan förare och docka ”säger” så mycket. Till slut vet man inte längre vad som är vad. Tonerna tilläggs ”ordagrann” betydelse, dockornas och deras förares uttryck ”sjunger” i sitt inbördes samspel.
En dockteaterfestival på åttiotalet arrangerad av danska Paraplyteatret föranledde en av mina bästa rubriker: Att komma verkligheten närmare genom att betrakta den på avstånd. Det är exakt vad som sker på Bådteatret nu, i en föreställning som kommer att återupptas till hösten:
Avsaknaden av ord får föreställningen att förmedla en detaljerad upplevelse av vad denna belägring innebar av svält, skräck och fasa. Det känns som ett privilegium att ha fått möjlighet att dela erfarenheterna i den här formen, genom densiteten upplevelsen ges.
Just hemkommen möter en inbjudan till konsert med Ensemble Makadam. Med sitt karaktäristiska sätt att anpassa och förvalta det musikaliska arvet efter eget sinnelag och struktur kommer samma starka upplevelse emot en av att ”se” innehåll och berättelse i, bakom och vid sidan av det musikaliska framförandet.
Se dansare som genomlever en äktenskaplig uppgörelse i det superdramatiska utförandet av det man kallar Schubert-bad, förstå hur kompositörens sökande efter knappt längre existerande toner kan ha sett ut i ett framförande av Aldo Clementi, känna hur Ann Rosén tvingats söka tonala spänningsfält i elektrodynamisk förnyelse.
Makadams konsert stannar kvar i en kroppslig påtaglighet som är nog så svår att precisera i ord, men det gör den inte mindre minnesvärd. Man lämnar konserten i känslan av att ha begåvats med en rad nya karaktärsdrag, hur underligt det än kan låta.
