[150520] Askungen, prinsen och den ädla sensmoralen i all ära, men det är styvpappan, betjänten och de sex dansarna som gör Göteborgsoperans version av Rossinis Askungen till en riktig pärla, som triggar till förlösande och välgörande skratt. Med denna nypremiär av regissören David Radoks uppsättning bjuder operan på en sprudlande vital commedia-influerad brygd av busigt artisteri, rappa Rossinitoner och sceniska överraskningar.
Den som likt jag själv beger sig till denna föreställning, bygd på klassiskt sagomaterial, och till äventyrs har aningen låga förväntningar frestas snart släppa eventuella fördomar. Tidigare i år dök en ny Disney-märkt filmversion av Askungen upp på biograferna med Kenneth Branagh som regissör men som gått mig totalt förbi. Filmen visar sig ha blivit rejält angripen redan före premiär. Titelrollens Lily James´ överdrivet smala midja misstänktes vara digitalt manipulerad. Filmen fick en Londonkritiker att med en trött suck vända tummen ner och råda föräldrar att spara sina pengar och skona barnen från denna ”skräpfilm”. Sydsvenskans kritiker beskrev filmen som ”humorfri, stel, präktig, seg och pretentiös, lika kemiskt ren på äkta känslor som en reklamfilm för skurmedel”. Helt motsatt kan utfallet bli på en operascen.
Nu är kanske inte opera ett alternativ för den som sparat in en biobiljett. Men den som vill uppleva ett fullskaligt musikaliskt och sceniskt äventyr och få sig några goda skratt ska inte missa denna godbit. Den här Askungen kan knappast skyllas för att vara manipulerad eller sexistisk men får Disney-bilden på sagan för evigt raderad. Gaia Petrone och Sergey Romanovsky är en väl vald och välsjungande duo till rollerna som Askungen och prinsen och långt ifrån Disney-slimmade. Glöm vidare det där med skon, elaka styvmodern och de små djuren som riggar Askungen för slottsbalen. Här är det ett armband som tjänar som identifiering för prinsen att hitta sin tillkommande och för magin svarar den gode magikern Alidoro (Fredrik Helgesson). I Markus Schwartz´ tolkning av styvpappan don Magnifico bor en given komiker med ett stort såväl fysiskt som sångligt register. Han bjuder på goda skratt för sitt fjäskande och sina hysteriska utbrott, när han ser lyckan rinna sig och hans två döttrar ur händerna till förmån för Askungen, ”pigan”, vars ärvda förmögenhet han gjort slut på och nu befarar bestraffning. Men Askungen som en godhetens fe väljer att som hämnd bestraffa de forna plågoandarna, styvfadern och styvsystrarna, med kärlek.
Priset i komiskt utspel tar ändå Åke Zetterström när han som betjänten Dandini bytt roll med prinsen utan att deras totala olikheter väcker misstankar. Också den låtsasridande röststarka manskören, klädd i jockeyliknande kostymer, drar sitt lila strå till humorstacken. Det är till slut svårt att avgöra vilka som har roligast – sångarna, orkestern, publiken eller de sex gråklädda, dansande nissarna, som med sina kommenterande rörelser, lustiga minspel och hjälpande insatser ersätter filmens fåglar och möss. Scenografin med sin marina fondvägg och sina lager av lätt flyttbara draperier är i all sin konstnärlighet fiffig i så mån att en förflyttning av handlingen i rum är snabbt fixad. Operan är musikaliskt variationsrik med många snabba både krävande och roliga sångdueller och flera njutbara arior. Allt detta ursprungligen åstadkommet på en dryg månad fram till urpremiären i Rom i januari 1817 i en tid då censuren inte tillät nakna fötter på scenen, varför den tappade glasskon fick ersättas av ett armband. Askungen ges ett fåtal gånger till och med den 7 juni.
