[150429] Krista Kosonen, finsk skådespelare blev tillfrågad av Helsingin Sanomat om det finska valresultatet och hon svarade: ”Kanske bor man själv i en Helsingforsisk kulturbubbla, jag känner ingen som skulle ha röstat på Sannfinländarna”.
Det väckte stor uppståndelse i Finland. Ett flertal andra konstnärer och annat kulturfolk tillfrågades också av Helsingin Sanomat och de flesta ställde sig frågande till valresultatet och några medgav likt Krista Kosonen att de troligtvis levde i en bubbla i storstaden, omgivna av likatänkande.
I Finland brukar man tala om de rödgröna, det vill säga vänstern och de gröna. Men precis som det finns finländare som inte känner någon som röstar på sannfinländarna så finns det finländare som inte känner någon som röstar på de gröna eller vänstern. Och dessa ”andra” blev arga på konstnärernas uttalanden i Helsingin Sanomat. Många hade tolkat det som att man var för stolt och fin för sannfinländarna. Vidare har man övertolkat och sett det som att kulturfolket inte vill känna några andra människor än dem i sina egna kretsar. Så stod det inte att läsa i artiklarna i HS.
En artikel i serien hade rubriken ”Vi finländare har inte på väldigt länge delat samma verklighet.” Denna tudelning av samhället är varken något att vara stolt över eller att skämmas för, det bara är så. Det är inget nytt i Finlands historia. I Finland har det politiska fältet val efter val delat sig i, inte partier, utan i stället mellan i värdekonservativa och värdeliberala läger. I Finland har man ingen blockpolitik utan regeringen väljs oftast av de partier som fått flest röster och i år var det Centern och Sannfinländarna som var de stora vinnarna i riksdagsvalet. Men i den centrala stadsdelen Tölö fick Sannfinländarna bara tre procent av rösterna. Tar man sen spårvagnen norrut från Tölö så ökar procentandelen för Sannfinländarna ju längre bort från centrum och Tölö spårvagnen kommer.
Detta storstadsfenomen finns i många städer i Europa. Ibland skojar man och kallar Helsingfors för Hipsterfors. Lite sanning i påståendet ligger det; centrum har invaderats av hipsters och kostymnissar. Och det sägs att inom dessa grupper gillar man att cykla, att dricka finöl, köpa ekologisk mat och att konsumera kultur. Internet i sin tur gör det möjligt att vara närmare sina likar i andra storstäder än sina egna landsmän. På nätet är det lätt att skönja de värdeliberala grupperingarna som sträcker sig från USA till Europa. Detta globala Brooklyn lever i bloggar, sociala medier och i de bubblor av turistströmmar som rör sig mellan storstäderna.
I ett Europa som tidigare varit rätt homogent har man inte varit van vid att åsikter går så markant isär. Därför är det även i Finland så störande att de människor som lever utanför ”zonen” känns främmande. Detta leder till att man på båda sidor gränsen börjar tala om ”Inte mitt Finland”.
Jag är förvånad över att man i en av artiklarna i HS skriver att även den finska diskussionen strävar efter konsensus; jag har alltid trott att Finland skilde sig från Sverige på den punkten. Här i Sverige talar man ju ofta om konsensus. Man skriver i HS:
– Det är störande att leva i en jämt pågående konflikt och uppenbarligen är det även störande att synliggöra konflikten.
Nej, det är inte mitt Finland heller men då är ju mitt Finland Helsingfors. Jag har bott där i sju år och jag har alltid uppfattat helsingforsarna som väldigt toleranta och i de flesta fall rödgröna. Så såg i alla fall min bekantskapskrets ut.
Det är alltså fortfarande mitt Helsingfors men inte mitt Finland; jag har svårt att tycka om idén att en laestadian ska bli finsk stadsminister. Ännu mer oroande är det om en Sannfinländare blir utrikesminister i Finland. Det ska bli spännande att se vilka partier Centern och Sannfinländarna väljer att regera med. Spännande på ett ganska otäckt sätt. Och jag känner ingen Sannfinländare jag heller.
