[150428] Sitta tyst och still under filmen? Tvärtom. På Bio Roys visning av The Rocky Horror Picture Show var själva poängen att publiken skulle höras och synas. Hur det fungerade? Alldeles underbart!
Rocky Horror Picture Show är såpass känd och kultförklarad att ett handlingsreferat knappast är nödvändigt. Filmen floppade på bio men har sedan urpremiären blivit känd bland alternativa kretsar och vuxit sig stor genom midnattsvisningar. I skrivande stund är det den film som gått längst tid på bio utan avbrott sedan den först såg dagens ljus. Nu i vår blev det äntligen Göteborgs tur att få se detta ”mästerverk”.
Det som skiljer en ”typisk” visning av Rocky Horror från andra är hur man som publik inte förväntas sitta tyst och stilla, utan tvärtom uppmanas till att sjunga med i sånger, ropa repliker till karaktärerna på duken, dansa ”time warp” samt använda sig av olika slags rekvisita; som exempel kan nämnas att när brudparet lämnar kyrkan skall man själv kasta ris över framförsittande åskådare. Eftersom listan över föremål att medtaga är lång och lokala restriktioner varierar vad gäller vilka föremål som tillåts (tändare är numera förbjudna på de flesta biograferna), så tjänade alla parter på att Roy själva försåg besökare med en liten ”presentpåse” fylld av alla för visningen oumbärliga objekt samt instruktioner om när och hur de skulle användas (dessa delades ut av energiknippen till volontärer, alla utklädda till olika karaktärer från filmen).
Efter en inledande danslektion och en pedagogisk genomgång för alla s.k. ”virgins”, d.v.s. de som inte tidigare närvarat vid en liknande visning (en välbehövlig sådan, då majoriteten var ny för fenomenet), kunde filmen äntligen dra igång. Ibland var visningen på gränsen till det surrealistiska, som när alla satt med dagstidningar på huvudet (sic!) eller kastade upp tvättsvampar i luften. När ”Time Warp” närmade sig satt flera och vred på sig otåligt, och när Tim Curry gjorde entré gick ett sus genom publiken. Överlag kan stämningen bäst beskrivas som magisk.
Det skall nämnas att detta varken är första eller sista gången Bio Roy anordnar denna sortens visning. Om ett par veckor visas en ”sing-a-long” av Buffy: the Vampire Slayer, och i höstas hade undertecknad turen att få se den inofficiellt sämsta filmen någonsin, The Room, med en publik som förde en kontinuerlig dialog med filmkaraktärerna. Styrkan med den visningen var att Roy bistod med ett ”manus” över allmänt vedertagna repliker att ropa vid diverse tillfällen. Rocky Horror verkar ha en större variation i denna praxis, och tillåter dessutom för mer improvisation, men det hade ändå varit på sin plats med någon form av lista för den som så önskade, för den rollen fick istället axlas av en ensam tittare på främre raden som tappert ropade sig hes.
Det sistnämnda är dock en mindre anmärkning på en i övrigt högst minnesvärd kväll, och det är min personliga förhoppning att Bio Roy låter sig inspireras av de två visningar de satte upp. Det talar för sig självt att den första visningen sålde slut på mindre än en vecka; den andra visningen var extrainsatt p.g.a. publiktrycket. Samma sak hände när de utlyste att Bladerunner skulle visas, första visningen blev full som en genomsnittlig student (på lika kort tid). Specialvisningar med s.k. ”audience participation” (Rocky Horror) har ingen riktig plattform ännu, och klassiska filmer som cineaster redan har sett men gärna vill se på stor duk (Bladerunner) är så många till antalet att Cinemateket aldrig kan visa dem alla om de samtidigt skall kunna fortsätta erbjuda mer obskyra filmer. Med tanke på den annalkande Biograf Göta tror jag att man gör rätt i att försöka gå vidare i denna riktning, för när Göta väl slår upp sina portar måste Roy kunna konkurrera om de skall överleva. Då räcker det inte bara med direktsänd opera.
