[150419] Årets mest spännande resa går mellan första och sista sidan i den israeliske historikern Yuval Noah Hararis berättelse om oss själva, jordens mest framgångsrika djurart, Sapiens. En kort historik över mänskligheten.
Utgångspunkten är en förändring som inträffade för ungefär sjuttiotusen år sedan. Då fick, kanske genom ett genetiskt språng i utvecklingen, vår människoart en avgörande egenskap i jämförelse med andra arter av släktet homo. En kvalitativ stegring av den mentala kapaciteten gav homo sapiens konkurrensfördelar som överlägsen förmåga till abstrakt tänkande, kombinationsförmåga, långsiktigt planerande och framför allt ett varierat och snabbt allt rikare och mer komplext språk som samspelade med den högre intellektuella förmågan.
Inom ett fåtal tiotusen år var de andra människoarterna som neandertalarna i Europa, erectus i Asien och rudolfiensis i Afrika försvunna. En förtjänst med Hararis bok är att den är helt uppdaterad med den senaste forskningen inom till exempel antropologi och arkeologi vid sidan om historia. Han diskuterar alltså de genetiska bevis som kommit fram nyligen och visar att viss blandning kan ha förekommit mellan arterna. Åtminstone när det gäller sapiens och neandertalare tycks det ju vara ett belagt faktum. Vilken, om någon, betydelse detta har haft eller har går däremot inte att visa.
Så ångar Harari på framåt genom historien. De stora brytningstiderna diskuteras som övergången från jägar-samlarkulturer till jordbrukssamhällen och upprinnelsen till en värld med stater, krigsorganisationer, skatter, slaveri och rikedom. Harari ansluter sig till dem som inte enbart ser den så kallade neolitiska revolutionen som ett språng framåt i utvecklingen. För väldigt många människor har livet i jordbrukssamhällena varit kvalitativt sämre än det var för jägare och samlare. Kinesiska bönder har i årtusenden ätit ris till frukost, ris till lunch och ris till middag, skriver Harari, och jämför med de kringvandrande jägarnas och samlarnas varierade kost.
En omständighet av enorm betydelse blev sapiens förmåga att intellektuellt omfatta kollektiva abstraktioner och gemenskaper baserade på sådana. Religioner likaväl som nationer eller så småningom företag förutsätter denna förmåga att tro på eller inordna sig i sådana abstraktioner, byggda endast på överenskommelser och mer eller mindre underförstådda samförstånd.
När Harari så småningom kommer fram till industrialismens och imperialismens epok framhålls sådana abstraktioners makt över tanke och handling som utvecklingens viktigaste förutsättning. Harari diskuterar ingående de moraliska dimensionerna av det som vi gärna oproblematiskt kallar utveckling och betraktar som något positivt. Utvecklingskritik och -pessimism har ju ändå blivit ganska vanlig, och en poäng med att läsa Harari är att han tar upp också hur utvecklingsoptimism och -pessimism relaterar till varandra, och hur både den historiska bakgrunden ter sig för båda och vad dagsläget säger om de faktiska förutsättningarna för båda förhållningssätten.
Hittills har människorna lyckas lösa de stora ödesfrågor som kunde hota deras art. Epidemiska sjukdomar har bringats under kontroll, krigen har varit fasansfulla men sannolikheten för ett globalt storkrig som skulle hota arten är inte jättehög. Livsmedel kan produceras i tillräcklig mängd för att hålla arten i gång och om fördelningen blir vettigare kan också en befolkningstillväxt hanteras. Men i varje del av resonemanget ryms risker, någonstans kan det gå riktigt snett vilket skulle kunna innebära att jorden hittills mest framgångsrika djurart dör ut.
Planeten kommer i så fall att övertas av andra arter, men sannolikheten för att en medevetanderevolution motsvarande den som homo sapiens upplevde för sjuttiotusen år sedan ska inträffa igen är mycket liten. Det tål att tänka på.
En omständighet som Harari också diskuterar på ett ingående och tänkvärt sätt är i vilken skuld människorna står till andra arter. Det är ingen obekant fråga, det finns ju många djurrättsaktivister och filosofer som håller den varm. Men ändå: det finns ju inga kosmiskt stadgade rättigheter eller skyldigheter när det gäller hur vi behandlar våra medvarelser på jorden. Betyder det att vi har rätt att behandla dem hur vi vill? Den kapitalistiskt drivna kött- och mjölkproduktionen utsätter känsliga djur för stort lidande. Människor jagar stora vilda djur bara för nöjes skull, inte sällan till eller över utrotningens gräns.
Frågan man måste ställa sig blir om jorden kanske skulle vara ett bättre ställe utan homo sapiens, om vi så att säga genom vår industriella ondska gör oss förtjänta av att gå under och försvinna.
När det gäller dagsläget är det andra frågor med moraliska implikationer som förtjänar uppmärksamhet, det gäller till exempel hur frågorna kring genetisk förändring av människor ska hanteras. Harari talar om detta som ”intelligent design”, och menar då något helt annat än vad de kristna fundamentalisterna i USA tänker på när de använder begreppet, alltså att livet är så komplext att det måste ha skapats av en ”intelligens”, alltså deras Gud.
Harari tar upp andra aspekter av den intelligenta designen som cyborgismen, där konstgjorda delar av människa kan styras av hennes vilja eller skapandet av utommänskliga intelligenser.
Sapiens är en helt fascinerande bok, jag hoppas den blir läst och kommer till användning som en berikare av den ständigt pågående diskussionen om vadan och varthän.
