[150418] Vilken frihet är det vi värnar om? Hur ofta komplicerar vi frihetsbegreppet och ser till alla dess olika delar?
Efter satirtecknarnas hemska öde har yttrandefriheten ältats tills den sånär tömts på sitt innehåll. Då blir mötesfriheten viktigare att grunna över, eftersom den är förutsättningen för att kunna bilda sig en egen uppfattning om personerna i fråga, bortom mediabilden.
I det israeliska mästerverket Rättegången – Amsalem vs Amsalem är det vår självklara rätt till skilsmässa som konfronteras med en lika självklar rätt att behålla äktenskapet, enligt judisk hävd och sed. Utomordentliga skildringar av liknande förhållanden i muslimska miljöer finns också (Nader och Simin – en separation) och de har det gemensamt, att kvinnans rätt är icke-existerande, såvida inte fysiskt våld eller ekonomisk vanskötsel finns med i spelet. I alla andra fall är hon hänvisad till männens och de manliga domarnas godtycke och i våra ögon fasansfulla regelverk.
Eller ligger det ett slags frihet i en så fastnitad äktenskaplig stabilitet? Har även ett sådant mynt en fram- och baksida? I så fall är det nog en frihet de flesta av oss har mod på att avstå från, till förmån för den individuella handlingens legitimitet.
Att se filmen Amsalem vs Amsalem är ofattbart ansträngande och det är snudd på omöjligt att hänga med i den snärjiga argumentationen visavi de känslomässiga uttryckens undertexter, när man försöker göra sig en bild av det äkta parets verkliga bakgrund. Det är här filmen fascinerar, för i de småleenden som med jämna mellanrum bryter fram, knappt sebara, befinner man sig snarare i parets begynnande än avslutande fas! Man får en glimt av förhoppningar de må ha närt i förhållande till varandra. Man kommer att tänka på Faye Dunaways och Steve McQueens likaledes underfundiga teckenspråk över schackbrädet i Äventyraren Thomas Crown – de är alla styrda av sådana ”windmills of their minds”. (Läsaren skall inte låta sig imponera över detaljminnet, den senare sändes för inte så länge sedan i TV.)
Rättegången – Amsalem vs Amsalem heter i original Gett – the trial of Viviane Amsalem och det är glasklart en kvinnas desperata kamp som skildras – och avslutas lika förtvivlat som den började i slutbildernas släpande steg i utkippade tofflor, där benen är fotograferade endast i sin nedre hälft för att ytterligare understryka med vilken tyngd hon nu har att ta sig vidare i livet. Hon har upprepade gånger riskerat fängelse för sitt uppträdande i ”rätts”salen, i slutbilden tror man snarare att hon brutit samman och befinner sig på mentalsjukhus.
Det var friheten hon så hett traktade efter.
Vi står fullständigt oförberedda inför en sådan hårdhet, också när vi möter den i idrottens värld i ett lika mästerligt stycke filmkonst: dokumentären om det Sovjetiska hockey-laget Red Army, som vann ”allt”, superfemman, vars framväxt under tränaren Viktor Tichonov växte till ett slags mirakel, vars passningskonst och inbördes känslighet och snabbhet det är lika svindlande att följa på duken som en gång i verkligheten. Krutov, Larionov, Makarov, Fetisov, Kasatonov – fokus ligger på Vjatjeslav Fetisov, ”Slava”, numera Putins idrottsminister. Vad han innerst inne tänker, tänkte, vill jag överlåta till Putin själv att bedöma, men att han upplevt fler ögonblick av storhet, stolthet och nationell lycka än flesta andra, det finns det ingen anledning att betvivla.
Frihetens pris?
Filmen har föregångare: Jørgen Leths porträtt av anfallaren Michael Laudrup, dansk fotbollsspelare, har liknande kvaliteter i spelbeskrivning och i båda fallen visar man på likheter med schackspelets hemliga överblick, förmågan att läsa spelet som en helhet och göra exakt de drag som leder till score, dvs målpoäng. Sovjet-lagets första tränare var mycket riktigt schackspelare och strateg, där hans efterträdare mästrade en träningsdiciplin som närmade sig tortyrliknande tillstånd av militärt snitt.
När dessa spelare och deras familjer sedan fick möjligheter att ta del av en amerikansk tillvaro i NHL tar filmen ännu ett steg i skildringen av motsatser och varaktig förvirring. Sovjettidens hårdhet ställd mot den västliga spelstilens brutalitet i bristande elegans och själsfrånvaro. Den sammansvetsade lagandan mot en penningskriande ensamhet i de nya metropolerna.
Det är storartat när en dokumentär tar med sig så många enskilda draman in i bilden och ännu ett exempel skall nämnas, franska porträttet av Zinedin Zidane, den fransk/algeriske stjärnspelaren som avslutade sin strålande karriär med en försmädlig skallning av en italiensk motspelare efter VM 2006.
Filmen följer honom inifrån i exakt de 90 minuter en fotbollsmatch varar, man blir ett med hans egen andning, man får ta del av hans fåordiga tankar, snarare infall, omkring det han omedelbart står inför att genomföra.
Ibland omtalas vi skandinaver som ”fredsskadade”. Då är det nog så betydelsefullt, att få närma sig tillstånd av helt annat slag, att någon eller några håller upp speglar av den här typen.
