[150417] Göteborgsoperan har skapat ett enastående tältprojekt, som ska turnera i Västsverige under våren med premiär i Skövde. Med en liten men naggande god ensemble har man arbetat fram ett intelligent koncentrat av en av operavärldens grymmaste och mest kända verk, Verdis Rigoletto. Mats Persson gör storverk av titelrollen.
Operan Rigoletto är ju sorglig och grym så det förslår. Verdi skrev den efter förlust av både hustru och barn och fann hos Victor Hugos drama Le Roi s´amuse (Kungen roar sig) material till operan. Urpremiären var 1851 mitt under den italienska frihetskampen. Både Hugo och senare också Verdi har haft svåra duster med rådande censurmyndigheter för sina verk med dess utmaningar mot makten. Så landar Göteborgsoperans version av år 2015 så tämligen rätt i vår narcissistiska era av allehanda missbruk av makt, sex, självbespegling och ägande i ett därtill allt mer censurerande medieklimat.
Så bort med palatsståt och pråliga kostymer. In med lite redskap som hör till ett nutida gym och ge det en aning av förtäckt bordell. En trovärdig bas för dagens maktmissbrukare att träffas, bygga muskler, smida planer och beställa flickor. Därtill är en av gängkungens vänner skrudad som polis och en annan som mc-boss. Att ge Rigoletto rollen av allt i allo på detta gym i stället för hovnarr stärker nutidskänslan. Så verklig blir han i sin desperata omsorg om att hålla sin dotter Gilda (Sofie Asplund) gömd för att inte råka i händerna på detta gäng. Den hämnd han är ute efter, då han inser att han misslyckats, slår ju å det grymmaste tillbaka på honom själv. Det är en opera med en rad välkända arior men framför allt oerhört vackra och känslosamma duetter – inte mellan kärlekspar utan mellan just far och dotter. Och Mats Persson och Sofie Asplund gör dem rättvisa.
Det är som om sångarna här har fått extra energi av det annorlunda konceptet och närheten till publiken. Här står rösterna verkligen i centrum med den lilla men utomordentligt välspelande musikertrion i bakgrunden. Ingen dirigent. Ingen textremsa som själ koncentrationen. Texten är föredömligt översatt och bearbetad av Rikard Bergquist och hörs för det mesta bra. Det är stor skillnad mot att ha en stor orkester mellan publiken och scenen så som vi är vana att uppleva operakonsten.
Sofie Asplund med sin mjuka sopran gör ett rörande porträtt av Gilda, som ställs i skarp kontrast till den andra kvinnan på scenen, Karolina Blixt, med härligt kraftfull mezzostämma och ansvar för fyra av de olika karaktärerna i stycket. Göteborgsoperans trotjänare Tomas Lind briljerar med sin tenorstämma i rollen som ”kung” med bland annat topparian La donna é mobile. Med distanserad humor skapar han lite komik mitt i tragiken i förförelseakten med den resliga Karolina Blixt som Maddalena. Det är ju också en opera där han, den värsta skurken, förblir skadeslös.
Om orkestern är krympt till ett minimum så är även den stora kören rejält nedbantad. Den uppstår mellan varven då de tre kumpanerna Marcella (Erik Lundh), Ceprano (Karl Peter Eriksson) och Borsa (Glenn Kjellberg) går samman till en välljudande manskör av baryton, bas och tenor. Att ett cirkustält, om än fyllt med teknisk utrustning, kan bjuda på så god akustik var bara det en överraskning. Premiärkvällen blev därtill trummandet från ett envist regnande mot en inte alldeles tät tältduk ett extra tonalt och halkvänligt tillskott.
