[150416] Den här boken fångar mig helt. Jag börjar läsa en smula motvilligt. Det är en fantasybok och en trilogi: två saker som kan inverka menligt på läsandet. Genren betyder att det kan vara en snårig värld att sätta sig in i.
Man kan råka ut för infodumpar och inte hitta till själva historien. Det kan också vara en ganska så förutsägbar historia, om författaren lånat lite för mycket av genrens tidigare verk. Att det är en trilogi kan också betyda att en enda bok inte blir tillfredsställande, och när de andra delarna dessutom är outgivna kan man ibland och olyckligtvis få vänta förgäves.
Allt detta tänkte jag när jag plockade upp Leigh Bardugos första roman. Omslaget såg dessutom rätt så förutsägbart ut (om än snyggt): en tjej iförd magikerkåpa och en mjölkvit hjort i bakgrunden.
Men ibland blir man överraskad. Vad gäller den här boken är jag glad att alla mina fördomar kom på skam. För det är en rolig och fräsch historia, och jag måste säga att världsbygget är lagom främmande. Som läsare hänger jag med utan större problem. Jag har redan en tydlig bild av tsartidens Ryssland, vilket gör att miljön snabbt blir levande och jag kan koncentrera mig på hjältinnan.
Huvudpersonen heter Alina Starkov. Hon är föräldralös och har vuxit upp på ett barnhem tillsammans med Mal, som är hennes bästa vän. Under uppväxten har de prövats för sina magiska förmågor. Har man en sådan så blir man grisha. Annars får man tilldelat sig ett annat yrke.
Barnen visar inga tecken på magiska förmågor och Alina blir kartritare och Mal spanare. Mal är snygg och Alina en grå mus. Det är en förutsättning för det som sedan händer.
För när barnen tillsammans med en armé ska korsa Skuggsänkan, där ohemula skuggvarelser bor i evigt mörker, så visar det sig att Alina inte är fullt ut lika obetydlig som hon ser ut att vara. Och hon drar till sig Skuggmästarens blickar …
Den här boken fångar mig, som sagt. Jag sträckläser den med stort nöje. Alina är en perfekt hjältinna och Bardugo håller sig tillräckligt nära genren för att läsaren ska hänga med, men undviker de klyschigaste fallgroparna (även om den berömda kärlekstriangeln stundtals är lite för uppenbar). Jag är glad över en huvudperson som känns verklig, och kärlekshistorian är söt och gripande.
Det enda minuset är titeln, som är så abstrakt att den hade kunnat komma från Skuggsänkan: varje gång jag vill berätta om den tvingas jag googla (och det finns alldeles för många titlar som börjar med Ljusets, dessutom blandar jag ihop ljus och sanning, och så blir det existentiell förvirring av alltihop …). Originalets titel är Shadow and bones, hade inte det varit betydligt mer originellt?
Den här boken har legat på topplistorna i USA, enligt förlaget, och jag hoppas att den får den uppmärksamhet den förtjänar här också.
