[150415] Hon är en förunderlig begåvning denna Nasrin Barati med sin förmåga att variera den gamla konsten att göra teater med dockor. Tur har alla vi som tidigare missat hennes verk Vägen till Bolero, som nu haft nypremiär. Det är ett konstverk av stora mått i det lilla formatet.
En efter en träder de fram på miniatyrscenen, de tio musikerna som ingår i den lilla orkester som repeterar Maurice Ravels verk Bolero inför en kvällskonsert. Dirigenten, med håret spretande åt alla håll, kallar in dem i tur och ordning – trombonisten, cellisten, trumpetaren, valthornisten, harpisten, trummisen, flöjtisten, violinisterna, fagottisten. De är nu inga livs levande musiker. Ändå upplevs de så verkliga, dessa fantastiska konstverk till dockor, skapade av Nasrin Barati efter Golshan Hoseinis skisser. Varje figur har sin speciella personlighet, som med vissa överdrifter tycks vilja spegla den mångfald av ursprung som ofta förekommer i professionella konstnärliga ensembler. Allt är minutiöst och detaljerat återgivet i det förminskade formatet – scenen med sina notställ, dockorna, kostymerna, instrumenten.
Det handlar om ett omsorgsfullt pedagogiskt tänkande. Barnen med sina registrerande förmågor ska få med sig bilden och ljudet av hur olika instrument ser ut och låter. Och det får de sannerligen, välgjort som allting är. Det är svårt att förstå att det inte är dockorna som framkallar tonerna, så verkligt får dockförarna det hela att se ut och låta. Att det bara är två personer under scenen som får musikerna att röra sig och se ut att spela på instrumenten mer eller mindre samtidigt är svårt att förstå när det är dags för hela den lilla orkestern att ge konsert.
Musiken är egentligen inspelad av sex utvalda musiker och det är de mest kända avsnitten i verket vi får höra. Det är gott nog. Skådespelarna Alexander Hopman Lilja och Sara Ahlberg agerar ömsom dockförare under scenen ömsom förmedlare mellan scen och publik som allfixande tekniker respektive journalist med uppdraget att göra ett reportage om den lilla orkestern. Att intervjua en dirigent med nerverna på helspänn och ingenting annat än musik i huvudet mitt under repetition visar sig dock inte så lätt. Men de två har också funktion som stimulerande länkar mellan scen och publik. En liten hund i form av ett lurvigt nystan, på rymmen från mattes loge, räcker långt som spänningshöjande inslag för en väldigt ung publik, liksom en försvunnen detalj till en flöjt. Det är i sådana stunder man önskade att man fortfarande hade små barn att ta med till en teater som Sesam på Chapmans torg i Göteborg.
