[150414] 
Sällan har en felsägning mötts av så massivt jubel som när Krister Henriksson tillfälligt snubblar på orden vid premiären på Göteborgs Stadsteaters satsning på familjeunderhållning. Valet av Karlsson på taket må förvåna men har hamnat i goda och lekfulla händer vad gäller regi, scenografi och skådespeleri.
Jag läste aldrig Karlsson på Taket för mina barn när de var i lämplig ålder, trots flitigt högläsande i övrigt. Det fanns ju så mycket annan bra barnlitteratur och så många bättre böcker av Astrid Lindgren än den. Göteborgs Stadsteater har inte byggt någon tradition på Götaplatsen att göra barnvänlig teater. Därtill har man skapat en separat scen, Backa Teater på Hisingen, som ju tillhör landets bästa barn- och ungdomsteatrar. Problemet med de rena barnteatrarna, dit också en lång rad fria grupper räknas, är att det mest handlar om skolföreställningar och väldigt få tillfällen för föräldrar att se teater med sina barn. Mitt intresse inför tilltaget på Götaplatsen stegrades när det gick upp för mig att man fått den gudabenådade skådespelaren Krister Henriksson att ikläda sig rollen som den flygande fantasifiguren Karlsson. Det är en avgrund, kan man tycka, mellan den rollen och en monolog som Doktor Glas och andra karaktärer han förknippas med. Men nu tycks nya vindar blåsa på Götaplatsen. Bullar försvinner, köttbullar flyger, det spökas och luras och barnen i publiken lägger sig i allt mer engagerat i vad som händer på scenen. Stadsteatern är på bushumör.
Med avspänd lekfullhet och brett fysiskt och mimiskt uttrycksregister förenar Henriksson här lusten att gestalta denna odräglige lekbroder till berättelsens Lillebror, familjens hackkyckling, med en ironisk distansering till sig själv och rollen. Med större inlevelse utan att bli larvig kan figuren Karlsson knappast göras på en teaterscen från det Henriksson kommer dinglande över parketten från armen på en lyftkran fram till att han duperat omgivningen så att nästan hela Lillebrors födelsedagstårta hamnar i hans mage. Så lättjefullt gestaltar han en Karlsson som helt ogenerat personifierar dödssynder som högmod, girighet, frosseri, avund, lättja osv medan Lillebror snarast representerar dygder, som generositet, medmänsklighet och måttfullhet och via Karlsson nu skapat sig möjlighet att fly den trista vardagen.
Det är lätt att övriga figurer i handlingen försvinner bakom den pondus som Henriksson besitter både som konstnär, person och rollfigur. Inte minst Lillebror själv, milt och realistiskt framtonad på sävlig skånska av Nour El Refai, som skiljer ut sig stort från de farsartade gestaltningarna av övriga familjemedlemmar. Med sina extrema uttryck påminner föräldrarna och syskonen snarast om animerade seriefigurer, som stundom meddelar sig unisont likt en rappande kör. För att inte tala om den våldsamma karikatyr som Fredrik Evers gör i rollen som det barnfientliga hembiträdet fröken Bock. Vissa karameller sugs det dock lite väl mycket på, som i scenerna med denna ”Husbock”.
Under hela 1990-talet och en bit in på 2000-talet hörde regissören Alexander Öberg till de tongivande teatermakarna i staden med uppsättningar på Teater Bastard, Teater Bhopa och Backa Teater. Sedan dess har han varit verksam på stadsteatrarna i framför allt Stockholm, Örebro och Uppsala. När han nu är tillbaka i Göteborg har han och det övriga produktionsteamet med scenografen Sören Brunes i spetsen fullt ut utnyttjat den vridscen som hör till stadsteaterns många tekniska finesser. På den har byggts upp de olika rum som ingår i handlingen – kök, vardagsrum, Lillebrors rum. Handlingen kan alltså förflyttas från rum till rum bara genom en vridning av mittfältet. Inne i denna konstruktion huserar den tremannaensemble som lägger mycket till föreställningens kvalitet som förmedlare av Georg Riedels kända melodier. På taket bor Karlsson i en osannolikt prylstuffad holkliknande utväxt. Från taket utgår också det maskineri som ska få Karlsson alias Henriksson att flyga.
Det är alltså mycket för både stora och små att upptäcka. Jag avstår från att gå in på problemen med att omvandla en känd barnbok till teater, särskilt som jag ännu inte läst boken. Föreställningen får därför stå för sig själv och som sådan funkar den, med en del hjälp av uttryck från farsen. I förstone kan förstås pjäsvalet uppfattas som helt kulturpolitiskt inkorrekt utan problematiserande perspektiv som genus, klass eller etnicitet, som är vanligt förekommande i vår tids barnteater. Men med tanke på hur världen allt mer uppvisar olika spektra av egoism, girighet, avund och djupnande ekonomiska klyftor kan man kanske lika gärna se den som utslag av en sorts politisk korrekthet.
