[150407] Hösten 2014 utkom Ebba Witt-Brattström med Stå i bredd, sin genomgång av 70-talets feministiska litteratur. Våren 2015 gav Mats Söderlund ut boken Göra män. Det här är en jämförande recension av de båda. Vilken av böckerna står sig bäst?
Ebba Witt-Brattström har en säker penna. Det hon skriver är stringent och hands-down, rakt på sak. År för år under 70-talet, med ett avstamp i Sonja Åkessons 60-tal, går hon igenom de viktigaste feministiska verken. Det är väl utfört, och även de helt utan förkunskaper om 70-talets feministiska litteratur. Från de tidiga 70-talsåren med Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink, och skildrandet av hur kvinnor får dra det tunga lasset i både arbetslivet och hemmet, via de politiska uppvaknandena och protesterna i olika former, till mitten av 70-talet då männen började involvera sig, till slutet då hon menar att feminismen inte längre är central i den svenska litteraturen.
Med säker penna menas också att Ebba Witt-Brattström är helt säker på att händelseförloppet var exakt såhär. Och med all rätt. Hon var själv en del av den feministiska rörelsen och litteraturen under 70-talet. Så där finns såklart en expertis och en äkta drivkraft att få till det som Märta Tikkanen skrev om: Stå i bredd, en gemensam kamp mot patriarkatet och det ojämställda samhället som ett patriarkalt synsätt skapar.
Men en fråga infinner sig, som faktiskt också en antologi hette utkommen 1978, och det är: Men män då…
För hennes genomgång av män som på olika sätt försökte skriva feministiskt under 70-talet blir mer ett icke-godkännande av i stort sätt alla män hon tar upp. Varken Sven Lindqvist, PO Enquist eller ens Göran Tunströms verk tycks ta till sig feminismen på riktigt, som alla kvinnliga författare Ebba Witt-Brattström tar upp gör. Låt vara att männen tog längre tid på sig, att de inte riktigt tog till sig vad kvinnorna försökt säga så länge, men framför allt verkar det röra sig om att dessa män (som från sitt manliga perspektiv utforskade otillräcklighet i sängen, impotens och nya mansroller) inte tagit till sig rätt sorts feminism. Läs: Ebba Witt-Brattströms feminism.
Så det är väl smolket i bägaren. Det skulle kunna tyckas att hon gör det snyggt, Ebba Witt-Brattström, när hon använder männens metoder mot dem själva, men tyvärr blir två fel inte ett rätt.
Ser man istället på Mats Söderströms Göra män är den mer analyserande: mer av ett varför är det såhär. Det är kanske dumt av mig att jämföra dessa båda böcker, då den ena är en historisk genomgång av en feminism som varit och den andra en framåtblickande analys av vad den kan vara. Men jag tycker ändå att de passar sig att jämföra, för de representerar två olika strömningar i feminismen.
Mats Söderlund gör en personlig resa där han ställer sig själv frågorna vart feminismen är på väg, vart mansrollen är på väg och om en inte borde jobba för att nedmontera den helt och hållet. Han tar upp sin aversion mot det testosteronstinna mansidealet och bär ekon från ett antal andra feministiska verk: fritt urval Nina Björks Sirenernas sång, Susan Faludis Ställd och På Y-fronten intet nytt av Peter Eriksson. Den bär också likheter med Marcus Priftis Det otäcka könet och dokumentärfilmaren David Sampliners film My Own Man. Den sistnämnda på det sättet att den är så pass personlig, och också lösningsorienterad, vilket den vinner stort på.
Det finaste är hans pratstund med sin son Nilas. Där nästan alla hans farhågor att nästa generations män också ska ha svårt att kommunicera med varandra och visa känslor kommer på skam. De kan gråta inför varandra, de kan hålla hand och krama varandra. Det är inga konstigheter.
I recensioner har det oftast hävdats att Göra män mest är en hänvisning till andra, mer välformulerade böcker. Det håller jag dels inte med om: jag tycker att Mats Söderlund hittat en personlig ton som för fram hans egna tankar på ett nära och bra sätt. Också: so what? Uppenbarligen är ju problematiken fortfarande där. Jag tror att lösningen mycket ligger i att släppa garden och lyssna. Då kan det börja pratas om att stå i bredd.
Det kan tyckas lite förmätet att jämföra dessa båda hyllningar till feminismen. Men det tycker jag inte, för allt mer tydligt representerar de två olika sätt. Ett är mer fastlåst och fokuserande på det negativa: hårt, såsom det var tvunget till att vara till en början. Det fanns en anledning till att Mandela grundade Nationens spjut, så att säga.
Men det andra är nyare, och mer positivt. Männen är också med där. Det hela går att förändra.
