[150406] Vår längste statsminister, kallades han för – vilket stämde både kroppsligen och tidsmässigt – eftersom han regerade 1946-69.
Nu har hans son sammanställt faderns dagboksanteckningar från 1966-67 – och bekymmer och glädjeämnen samsas i det som går att tyda av anteckningarna.
För uppenbart är att Tage Erlanders handstil inte alltid var lättläst. ”Oläsligt stycke” och ”oläsligt” dyker upp med jämna mellanrum. I förordet förklarar Sven Erlander att hans far besvärades av inflammationer i fingrarnas leder, så kallat Heberdens artros, och att det kunde vara orsaken till hans svårigheter att skriva tydbar handstil ibland.
Till grund för publiceringen ligger sex anteckningsböcker, kallade för resedagböcker, som skrivits på Harpsund och under resor inom och utom Sverige. Vissa ord som var naturliga på den tiden har en annan betydelse idag; t ex ”söt” som Tage Erlander ibland använder i betydelsen ”trevlig, vänlig” – och ordet ”heder” används i klassisk betydelse.
Han använder också ironiska formuleringar, ofta är det svårt för läsaren att avgöra om det är allvar eller inte. Tage Erlander höll – liksom han gjort tidigare – under denna tid ett mycket stort antal tal ute i landet. Han ger i dagboken i regel en kort recension; ibland är han missnöjd med högtalaren, men ofta nöjd med framförandet. Talandet var en av hans metoder att föra ut sitt budskap på – mera viktigt då än i dagens mediabrus – och det gav honom kännedom om folks uppfattningar och oro. Och när han skriver att ett möte varit bra är det inte i första hand en bedömning av hans framförande utan framför allt en uppskattning av de positiva signaler som åhörarna sänt honom under anförandet.
1966 var ett händelserikt år i världen. I februari genomfördes en miltärkupp i Ghana och på Hawaii träffades ledande företrädare för USA och Sydvietnam för att diskutera läget i kriget i Vietnam. I juni avlade Sovjets regeringschef Kosygin ett officiellt besök i Helsingfors och föreslog att en kärnvapenfi zon skulle bildas i Nordeuropa. Den 2 juli sprängde Frankrike sin första kärnvapenladdning ovanför Mururoaatollen.
Stockholms-Tidningen kom ut med sitt sista nummer den 27 februari och tidningen Ny Tid i Göteborg såldes till tidningen Arbetet i Malmö som fortsatte utgivningen i göteborgsområdet under namnet Arbetet Väst.
Regeringen tillsatte en ny författningsutredning som skulle bygga på folksuveränitetens grund och syfta till att riksdagen skulle bestå av en kammare. Detta är något Erlander återkommer till i anteckningarna, då han ansåg den viktig men inte bara den borgerliga oppositionen trilskades utan även vissa socialdemokratiska framstående företrädare uttryckte tvivel, till statsministerns förtret.
Den 21 augusti invigde han nya Essingeleden i Stockholm och den 8 november samma år invigdes den nya Älvsborgsbron i Göteborg av kommunikationsministern Olof Palme.
Uppenbart är att Tage Erlander och hans fru Aina tillbringade mycket tid på Harpsund i Sörmland. Rekreationsbostad för statsministern efter en donation på 50-talet, men också platsen för regeringssammanträden, möte med oppositionspolitiker och statsbesök med den obligatoriska roddturen i ekan på sjön.
”Lingmarkörd bil Stockholm-Harpsund skärtorsdagen 7/4 1966” kan man läsa som inledning på flera datum. Gunnar Lingmar var heltidsanställd chaufför på Harpsund. Erlander lär ha tvekat inför att ta emot donationen av godset, som socialdemokratisk statsminister – men lät sig övertalas och lät bibehålla den anställda personalen där.
Den 1/6 1966 skriver Erlander:
”I går kl 15 hade jag kallat upp rikspolischefen för att inför Kling, Sven-Eric Nilsson och Belfrage redogöra för pingstaftonens demonstrationer mot USA för dess Vietnampolitik….”
Det hade varit 150 poliser engagerade ”för dessa upptåg” som han skriver. Och:
”Men det är ju lika illa att efter flaggbränningen vi har 50 poliser kontinuerligt avdelade för bevakningen av amerikanska ambassaden…”
Han är allvarligt bekymrad för att Sveriges förhållande till USA har försämrats, inte minst för handeln.
Kommunalvalet 1966 gick inte bra för socialdemokraterna och det får statsministern modfälld. Han har dock hjälp av sin ständige närmsta rådgivare Olof Palme i att analysera vad som gick snett.
En dispyt om u-hjälpen seglar upp i slutet av 1966. Kvinnliga ministern Ulla Lindström hotar att avgå om hon inte lyckas få upp u-hjälpen i närheten av vad SIDA begärt. Det talas om 63 miljoner eller 67 men också 80 miljoner kronor, vilket utrikesministern Torsten Nilsson hade önskat liksom Palme.
”Ulla hade gått ner till 105 (miljoner) som Sträng fick reda på och avvisade. Det är illa skött från Strängs sida/…/Det är skrämmande hur litet Sträng förstår av de politiska värderingarna. Samma svårigheter har hans uppläggning av försvarsfrågan vållat.”
I Europa dämpades den ekonomiska konjunkturen under 1967. I Sverige koncentrerade man sig på sysselsättningen och tillväxten i ekonomin. Bostadsproduktionen innebar också en kraftig ökning jämfört med året före. För första gången nånsin översteg produktionen 100 000 lägenheter.
Vid halvårsskiftet 1967 knöts den avgående SSU-ordföranden Ingvar Carlsson till Statsrådsberedningen, där han blev statssekreterare.
Harpsund söndag 15/1 1967:
”Viktigast under lördagen var emellertid mina samtal med Hedlund. Det är uppenbart att Hedlund är grundligt utled på borgfred och mittensamverkan, men att han f.n. inte ser någon chans att komma ur eländet. Om socialdemokraterna som Hedlund hoppas och tror lider nederlag 1968, blir läget ett annat. Hedlund kommer efter att (ha) fått uppdraget att bilda regering föreslå en vänsterregering av folkparti, center och socialdemokrati. Säger folkpartiet nej är deras sak.”
Som slutkläm står:
”Torsten Nilsson lyssnade under större delen av samtalet.”
Men socialdemokraterna vann riksdagsvalet 1968 och Tage Erlander satt kvar som statsminister även om det hade varit tal att han skulle avgå som partiledare men stanna som statsminister. Men så blev det inte.
Han förtvivlas, rent ut sagt, av den norske partisekreteraren i Arbeiderpartiet, Haakon Lies inställning, att USA kommer att vinna kriget i Vietnam och att det är rätt av amerikanerna att göra ”värntjänst” för demokratin där, på samma sätt som de gjorde det mot Hitler.
Ett annat huvudbry är om Sverige ska söka medlemskap i E.E.C. (han skriver punkter efter bokstäverna, likaså skriver han T.V.) – dåvarande EU – men neutraliteten och alliansfriheten är viktigare för Sverige som väljer att stå utanför.
Flera utlandsresor redovisas, för då har han dagboken med. Liksom på tågresorna genom Sverige:
”22.15 tåget Helsingborg-Stockholm på morgonen 31/3 1967.
Det är uppenbart att jag är gammal nu. Men Ture Nerman behöver väl inte för den skull kalla mej en tragisk gammal student, som han gör i gårdagens Kvällsposten.”
Tage Erlander har stor koll på vad som skrivs i tidningarna – och vad som visas i televisionens nyheter – om honom och regeringen. Och om den egna a-pressen – liksom Aftonbladet – går på för hårt i sin kritik så blir han allt som oftast väldigt förgrymmad. Vilket emellanåt går över i ett melankoliskt tvivel på sin egen förmåga.
På Ronnebykonferensen 4/9 1967 skriver han om ett möte med, vad jag förstår, är en israelisk minister:
”Den store Kapitsa satt mitt emot mej på lunchen/…/Kapitsa kunde inte förstå hur det var möjligt för ett arbetarparti att sitta vid makten i trettio år utan att göra något för att genomföra socialism.
Den ryss jag hade till höger om mej sa: ”De har suttit vid makten så länge därför att de inte genomfört socialismen.”
”Nylundkördbil till Harpsund torsdag 5/10 1967:
Jag har aldrig angripit näringslivet. Blandekonomin förutsätter ett väl arbetande näringsliv. (oläsliga stycken)”
”08.28-tåget Älvkarleö-Stockholm söndag 29/10 1967:
En annan olyckshändelse på kongressen var att utan min accept skärptes Vietnamresolutionen så att Expressen med fullt fog kan ifrågasätta dess förenlighet med vår officiella linje.
Än mer bekymmersamt är att Palme lockat Schori att ge ett förtydligande av innehåll att Vietnamresolutionen utgör en solidaritetsförklaring med F.N.L. Palme påstår t.o.m. att denna solidaritetsförklaring skett med Torsten Nilssons medgivande.
Är detta sant har vi ett nytt bevis på hur slarvigt Torsten går igenom även mycket viktiga ting.”
Det går att hitta en del intressanta guldkorn bland Tage Erlanders dagböcker från 1966-67. Men mycket är också grå politisk vardag. Fast tydligt är att hans intellekt ändå jobbade för fullt kontinuerligt. Men avkopplingen fick han och hustrun Aina – som hjälpte honom med omarbetningen av förstamajtalen 1966 – på Harpsund dit också deras två söner med familjer då och då anslöt.
