[150406] Evighetsbarn är man när man är vuxen utan barn, när man (ännu) inga barn fått. Man vill/kan/orkar inte riktigt bli vuxen, ta det ansvaret. Eller oturen grinar en i ansiktet; man träffar inte ”den rätta”, eller man lyckas inte bli gravid hur man än försöker.
Evighetsbarnen är också titeln på Beate Grimsruds nya roman, den första sedan En dåre fri 2010, som nominerades till Nordiska rådets pris. Fyra personer kring fyrtio korsar mer eller mindre intimt varandras livsvägar. De försöker samtliga hitta sin roll i livet och få balans mellan ensamheten den väldiga och umgänget med andra. Två av dem kan ses som hu-vudpersoner; Siri och André. De andra två; Louise och Tomas är mer av bifigurer, men ändå viktiga för berättelsen.
Siri har en second handbutik, åker jorden runt och längtar efter barn. Så stark är hen-nes längtan att hon hemkommen från Indien är skengravid. En indisk guru har impreg-nerat henne och magen växer, men enligt läkarna är hon tom. Hon hamnar på psyket, och officiellt är hon på en ny jordenruntresa. André är narkossköterska och lever sam-boliv med katten Kassandra. Hans (enda?) kompis Tomas är sjukhusfotograf och ganska så autistiskt lagd. Det gäller att inte störa hans vanor och rutiner och man får vara yt-terst lyhörd för hans behov, viljor och oviljor. Deras trevande relation är ett under av ömhet. Siris ”amerikanska väninna” Louise är tevesminkös och en shopaholic som skär sönder sin kropp med rakblad. De har någon form av kärleksförhållande, men om de verkligen är lesbiska får jag inte någon absolut klarhet i.
Det handlar alltså om fyra människor som var och en har sina nojor och manier, deras liv är inte precis rakt och enkelt. Men det handlar också om ensamhet och relationer, och om en alltigenom suverän författare, hennes språk och gestaltningsförmåga.
Beate Grimsrud skriver vidunderligt vackert och hjärtskärande och humoristiskt och gravt allvarligt, hon är en humanistisk poet som berättar om individer lite utanför de strömlinjelevande massorna. Och ändå , eller kanske just därför, blir det så berörande och det går faktiskt i stort att identifiera sig med dem.
Däremot går det svårligen att skriva om den här boken. Den är så infallsrik, mångfaset-terad och kalejdoskopisk; här ryms de flesta nyanser av livet.
Möjligen skulle den kunna kapas på ett antal sidor utan att förlora något väsentligt. Men ändå; läs norsksvenska Beate Grimsrud. Den här boken, och hennes andra.
Stefan Hagberg
Evighetsbarnen är utgiven av Albert Bonniers förlag 2015
