[150401] Hur lever man som papperslös? Inga pengar och diskjobbet … Nä, det går inte längre. Huvudpersonen Kouplan i Sara Lövestams nya roman väljer att erbjuda sina tjänster som privatdetektiv. Kanske inte helt enkelt för någon som inte ens har råd att betala för sig på tunnelbanan.
Pernillas dotter Julia försvinner. Av skäl som vi först inte får veta väljer Pernilla att vända sig till Kouplan i stället för till polisen. Det visar sig vara ett bra val eftersom Kouplan vet allt om att förlora och sakna någon.
Det här är inte någon typisk deckare. Här är det tämligen stilla på ytan, men spänningen finns där, och den växer långsamt. Det är så mycket som inte stämmer. Och var mannen som bar i ett ledset barn genom tunnelbanespärren egentligen hennes pappa? Var barnet Julia? Är det MB, han som handlar med kvinnor och kanske också barn, som tagit Julia?
Sara Lövestam väver olika perspektiv och ju mer vi får veta desto mer känns bilden skev och fel.
Hon har skrivit flera romaner tidigare. Lätta på ytan, både i språk och innehåll. Men tittar man närmare finns komplexiteten där. Hon skildrar olika typer av utanförskap väldigt ömsint och fångar sköra personligheter utan stora gester. Hennes styrka är att hon smyger personerna på oss. Plötsligt sitter jag som läsare där och bryr mig om någon som jag kanske inte alls förstått mig på om jag mött en likadan människa i verkliga livet.
Bokens koncenterade form till trots flyter berättelsen långsamt, eller snarare eftertänksamt och språket är enkelt, vackert och precist. Kanske inte någon överraskning för den som vet att Sara Lövestam är en riktig grammatiknörd, som förra året kom ut med den udda fackboken Grejen med verb.
Berättelsen om Kouplan kommer att fortsätta i fler böcker har förlaget lovat. Tur det. För nu undrar jag hur det ska gå med denna udda figur. Blir det fler fall att lösa? Hur ska han få råd med mat? Och hyran? Och den där skulden …
