[150331] Ekeby trafikförening är en diktsamling med stora ambitioner. Att blanda Grekland och Skåne, antiken och 1950-talet, nu och då. Jesper Svenbro, poet, forskare och akademiledamot, borde vara mannen för jobbet. Men det är dessvärre inte så enkelt. När det borde vara så enkelt.
Det lovar så mycket, när en diktsamling drar igång med:
Första gången vi hörde dem var i december –
en dag med töväder, dis och smältande snö
nära åns svarta vatten, medan tystnaden
gav skärpa åt minsta eko i skogarna runtomkring –
en snödriva brakade ned från ett träd nånstans
och så ett ljud av käppar, andetag, steg:
det kunde ha varit bambukäppar som slog emot varandra,
hårt och distinkt. Vi ropade men fick inget svar.
Var det Hektor och Akilles som här
utkämpade sitt envig på sluttningen strax intill?
Yes, jag vill läsa mer, känner jag.
Jag läser mer, läser hela diktsamlingen, men jag är rädd att that’s all there is. För efter den första sviten – där ovanstående ingår – en vacker naturbeskrivning, landar vi i den grekiska idévärlden. Djupt inne i den.
Det finns något evigt med ”de gamla grekerna”, och så många skrifter, verk och historier som bestått är det inte utan tvivel som en stor del av Europas och Asiens kulturarv vilar på dessa tiders tänkare. Ofta fungerar det bra att med blinkningar och hommager till det antika Grekland höja sin egen text, sätta den i kontext och sammanhang och göra den grekiska idévärlden till sin egen.
Görs det på rätt sätt känner sig läsaren som en del av den till synes obrutna kedjan mellan då och nu, ett steg på vägen framåt i det ständigt vindlande språket. Görs det på fel sätt, så att referenserna tynger ned den, ringer texten istället av ett jag är smartare och mer beläst än dig från författaren till läsaren.
Ekeby trafikförening har en bra ambition, ett härligt skruvat uppdrag: att skildra situationisterna i norra Skåne under 50- och 60-tal, det skånska landskapet, de interna striderna i kollektiven (dessutom Selma Lagerlöf som förbereder en roman) genom filtret av den grekiska idévärlden. Det fungerar, bär till en början.
Vad häftigt, att Herakleitos och Parmenides, Archyas och Pythagoras, Herakles och Aisopos, Empedokles och Sapfo, Homeros och Solon athenaren, Akilles och Zenon bågskytten får befinna sig i samma värld som Ekeby, Clarté, Stora Tvärgatan 25 i Lund, Mao Tze-Tung, Slottscaféet i Landskrona, Ray Bradbury och Findus i Bjuv.
Men begreppen snärjer in sig i varandra: det är oförståeligt till sist varför olika grekiska namn får symbolisera olika människor i den här världen. Meningarna kommer bort sig, historien med, och till slut slutar jag ta in vad som är vad, märker bara vagt att det pågår någon slags historia som löper framåt i de olika dikterna. Delvis är jag inte lika insatt i grekiska idévärlden som Jesper Svenbro, jag har heller inte detaljkunskap om hur det faktiskt gick till på lokal nivå i Skåne på 60- och 70-talet i just de här kollektiven. Jag borde bli upplyst, av just den här boken. Men det blir jag inte. Förutom den inledande naturskildringen, som boken också avslutar med, är jag inte med honom på så många steg av vägen. Och det känns ändå, som att det bör vara en diktsamlings mål: att tala till, med, läsaren.
Det är som om – vi tar väl ett grekiskt exempel, då – Akilles och sköldpaddan ska ha sitt berömda lopp, startskottet går och Akilles sätter av. Ser sig aldrig om, springer bara längre och längre, tills det bara är skog omkring honom och han till slut upptäcker att startskottet bara var i hans huvud. Ingen annan är införstådd på det. Det var aldrig ens ett lopp.
Jag inser att referera till, ja inte bara referera till, i det här fallet helt befinna sig i den grekiska idévärlden kan också vara ett oerhört lås, en utestängning av allt utanför den.
Jag tycker nästan att Jesper Svenbros diktsamling är det. Ett grekiskt lås som börjat rosta.
