[150330] Jag är Kina är en stram och direkt bok, överflödande av skriv- och formuleringsglädje. Den utkom först 2014, men i år har en svensk översättning kommit. Det är en himlastormande läsning.
Björn Afzelius sjunger inte bara om olycklig kärlek på sitt album Tusen bitar från 1990. Tredje låten heter Himmelska fridens torg, och handlar om hans förhållande till Kina. Också en slags olycklig kärlek, kanske. I alla fall, de första verserna handlar om hur han var liten och började läsa kinesiska sagor (han tyckte de var exotiska och erotiska) och hur det fick honom att studera det som pågick i Kina under de radikala åren. Sonen till en bonde – en viss Mao Tse-tung – som tar över, och vars tanke är sol över Kina igen.
Det blev aldrig sol över Kina igen.
Jag är Kina, enligt författarinnan ”det mest krävande och det långsammaste projekt jag någonsin arbetat med hittills”, är en historia med så många lager. Allt cirkulerar kring en brevväxling mellan en kinesisk punksångare och en kinesisk poetissa, som av samhället, förväntningar, tradition och allt det där gamla bevarande, inte längre kan vara tillsammans. Breven kommer till Iona, översätterska bosatt i London. När hon läser väcker kraften i breven något hos henne som hon inte trodde att hon hade kvar.
Om man ska vara krass. För det här är bara grundskiktet av boken. Ur den stammar vackra skildringar av brittiska öar, komplicerade kärlekshistorier, bittra uppgörelser med Kina efter Himmelska Fridens torg till idag och en direkt förståelse för hur exilkineser kan känna inför sitt land. I sin iskyla mot vad den kinesiska regeringen gjort mot sina medborgare är den obönhörlig. I sin värme och tro på människans godhet är den orubblig. Det är en fantastisk bok. Förfärande men ändå hoppfull.
Så kan jag vrida och vända på formuleringar hur länge som helst, slänga superlativ över den, för det förtjänar den. The Independent skrev såhär om Jag är Kina:
”En bok så genomträngande angelägen och betydelsefull, som om Guo inte publicerat den utan snarare tryckt den i din hand ögonblickligen efter att ha skrivit den sista meningen… en extraordinär och viktig bok.”
Det är något med det. Den där boken är så direkt och nära, påträngande, att den faktiskt känns som om den är direkt från författarinnan till just mig. Mina ögon dricker de här orden, den här boken. Det här är faktiskt en av de bästa böcker jag läst. Så stram i sin vrede, så uppviglande på ett så direkt sätt.
Kinas öde. Vilken tragik. Björn Afzelius:
Och jag ser upp mot stjärnan i öster
Och jag upptäcker att den har slocknat;
Jag förstår den så väl, det finns ingenting mer den vill lysa på
För det råder ett isande mörker
På den Himmelska Fridens torg
