[150316] Två nya dansverk har haft världspremiär på Göteborgsoperan. Shadowland eller The Big Noise blir till en skrämmande påminnelse om ett skamligt skede i svensk historia till toner av Ale Möllers vildsinta folkmusik. Väsensskilt är verket Neverland med sitt Peter Pan-tema. Två egensinniga koreografer och operans fantastiska dansare leder tanken till eviga frågor om makt och kön.
DYNAMISK HÄXDANS I FOLKTON
Med bortemot tjugo olika instrument har Ale Möller med ensemble förskansat sig på en övre avsats till det inneslutna fängelselika scenrummet. En rikhaltig dos av variationsrik musikalisk kraft ger energi till det som utspelar sig nedanför. Och vad ska inte ett drama om häxprocesser ha som musikalisk följeslagare om inte just den folkliga musik som också underhand stämplats som djävulens verk. Sällan har folkmusikens väsen förefallit mig så betydelsebärande.
Med en närmast chockartad öppningsscen visas hur en kvinna, vilken som helst, plötsligt kunde gripas och tvingas erkänna sig skyldig. Till vad, kan man undra? De män, som i kyrkans tjänst utförde denna häxjakt, representeras här av åtta statister i svarta rockar och vita prästkragar. De ses snarast som en del av scenografin, men strippas mot slutet sitt utvändiga tecken på makt och byter plats med kvinnorna, vilket väl ska tolkas som att en förändrad könsmaktsordning är möjlig. Till dess står de som själlösa övervakare av de för häxeri anklagade och fängslade kvinnorna. Inte 71 personer som i ångarmanländska Torsåker åren 1674-75 men väl representerade av tio kvinnliga elitdansare, som aldrig lämnar scengolvet. De kvinnor de gestaltar är ju fängslade men vägrar finna sig i anklagelserna och agerar ut sin protest i dansen. Barnets roll i processen blir också belyst. De fängslade kvinnornas revolt laddas medelst symbolfyllda klädbyten, från svart till flärdfullt rosa, till pälsverk från olika djur och tillhandahålls genom att släppas ner från orkesterplanet. Det som dansarna i olika grader av upproriskhet och trots gestaltar med stöd av den musikaliska kraft och energi som Ale Möller och hans medmusiker ingjuter, sätter associationsförmågan på spänn.
Sanna Erikssons lödiga stämma i mer eller mindre kända folksånger, variationen av nygamla toner ur folkmusikens breda register, handklappningar och annat rytmalstrande skapar en stegrande dynamik mellan musiken och dansen, som varierar från barfota till klappret av flamencoskor. Det koreografen Michael Keegan-Dolan eftersträvat med detta verk är inte bara att berätta den tragiska historien om den största dokumenterade massavrättningen i fredstid i Sverige som haft stöd av gällande lagstiftning. Han har velat kasta ljus över det som orsakade häxhysterin genom att hylla naturens feminina aspekter, fantasin, musiken, dansen och energin. Ale Möller bidrar stort till att det lyckas.
Shadowland eller The Big Noise, som häxjakten kommit att kallas, är inte bara ett musikaliskt och koreografiskt särlingsverk. Det är också sällsynt att en händelse ur svensk historia blir till ett verk på en operascen och som inte handlar om mordet på Gustav III. De massmord för häxeri som bedrevs på framför allt kvinnor under flera hundra år i stora delar av Europa började lyftas fram ur glömskan först i och med 1970-talets kvinnorörelse. Men mörkertalet är stort. Siffrorna på hur många människor, som i kollisionen mellan folktro och ny tro brändes på bål för häxeri varierar från några hundra tusen till många miljoner, som mest under 1500- och 1600-talen. I Sverige hörde Bohuslän och Ångermanland till de landskap som drabbades värst. Denna typ av kollektiv paranoia har skapat och skapar än idag ett oändligt lidande för dem som av olika anledningar representerar ett hot mot det förhärskande. Det är bara att lyfta blicken och förskräckas.
VILSE I NEVERLAND
I dansverket Neverland eller If we shadows have offended, efter citat ur Shakespeares En Midsommarnattsdröm, lyfter den norske koreografen Alan Lucien Öyen med en sorgesam humor fram Peter Pan-syndromet, rädslan för att bli vuxen med åtföljande dödsrädsla. Det är ett verk med en totalt annorlunda ton och struktur och känns längre än det egentligen är. Anledningen till det är nog att flera av dansarna samtidigt agerar talande skådespelare med en dialog på engelska. Om än tydligt uttalad blev åtminstone min uppmärksamhet splittrad mellan de dansade uttrycken och de talade i ansträngningen att uppfatta och förstå. Risk för överbelastning alltså. Sambanden och scenövergångarna blir oklara och det som ger störst behållning är enskilda dansnummer. Och det här är ett verk för de manliga dansarna i Göteborgsoperans fantastiska danskompani. Den kraftfulle Matthew Foley som döden, den komiske Nigel Campbell och i synnerhet den akrobatiskt vige Lee-Yuan Tu bidrar till att lyfta det här verket.
Stundom uppträder flera av dansarna samtidigt, men nu i spridda små händelser på skilda håll på den stora scenen. Det gör det lätt att gå vilse på färden. För mig blir essensen en lite sorgesam om än tragikomisk illustration över vår tids allt vanligare familjesituationer. Svårigheten, som ungdomar i allt större utsträckning har, att flytta hemifrån i kombination med ett ökat antal skilsmässor skapar kroniska bindningar mellan framför allt söner och deras mödrar. Det handlar också om hur allt fler vuxna män samtidigt förblir pojkar på ett mentalt plan. Temat ligger med andra ord rätt i tiden.
Scenografin utgörs här av lätt flyttbara skärmar som fås att skapa nya rumsligheter på nolltid. En parodi på en scen ur just En Midsommarnattsdröm piggar upp och visar på skärmidéns möjligheter att i en handvändning ta publiken liksom bakom scenen. Två verk med den här tyngden i en och samma föreställning är mäktigt och det publika frånfallet efter paus var märkbart. Men den som törstar efter högklassig och variationsrik danskonst kan känna sig generöst trakterad.
