[150316] 
Kärlekens beroenden kan vara sega strukturer. I många år hade kvinnohistorikern Yvonne Hirdman en relation med en man i Grekland samtidigt som hennes akademiska karriär tuggade på och avsatte alltmer påtagliga framgångar.
Även när det visade sig att mannen var gift och deras gemensamt planerade framtid en ogenomförbar dröm fick han komma till henne i Stockholm som om kärleken fortfarande skulle ha en möjlig framtid.
Äldre akademikers självbiografiska texter utmärker sig oftare för ett stelbent och selektivt sorterande bland meriterande trappsteg i karriärerna än för uppriktig självrannsakan och bekännelse av de kroppsliga begärens betydelse. Yvonne Hirdmans Medan jag var ung skiljer sig fördelaktigt från den etablerade memoarnormen, och det är lätt att förstå hur en dröm om det skönlitterära skrivandet återkommit hos henne medan hon ägnat sig åt forskning och teoriutveckling inom historieämnet.
Hennes berättelse är temperamentsfull och rikt nyanserad, den fångar på ett fint sätt tidens vindar under 1900-talets senare hälft, särskilt förstås när det gäller förändringar i kvinnors villkor.
Yvonne Hirdman hör till de få akademiker som på ett avgörande sätt förändrat förutsättningarna för forskning och problemformulering inom både sitt eget ämne och när det gäller annan samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning. Hennes teori om genusordningen har i praktiken gjort det omöjligt att inom forskningen bortse från hur könens positioner när det gäller fördelning av makt, kapital och livschanser systematiskt missgynnar kvinnor.
Teorin har fått ett starkt politiskt inflytande, och behåller fortfarande sin aktualitet som analysinstrument och grundval för politisk handling. Rapporten om genussystemet i Maktutredningen på 1980-talet blev en grundsten för institutionaliseringen av den akademiska genusforskningen.
Yvonne Hirdman växte upp i en lärarfamilj. Familjen flyttade från Hökarängen till Malmberget och därifrån till Oskarshamn, varifrån Yvonne Hirdman flyttade tillbaka till Stockholm för att studera. Hon fick barn tidigt, gifte sig tidigt och skiljde sig tidigt, och innan hon fyllt 25 satt hon som ensamstående tvåbarnsmamma i Bollmora. Med lite flyt kom hon in i ett större forskningsprojekt där hon skrev om hur Sveriges kommunistiska parti agerade under krigsåren. Hon ser hur genusordningen som ännu inte fått namn präglar också de partier där alla är kamrater, men en del är mer kamrater än andra.
På 1980-talet blev Yvonne Hirdman professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet. Tyvärr blev hon i samband med att tjänsten skulle tillsättas utsatt för en nedrig behandling av universitetet, den historiska institutionen och den humanistiska fakulteten. Hennes vetenskapliga kvalifikationer ifrågasattes och nedmeriterades därför att man vid universitetet ville ge professoren till en egen kandidat, också en kvalificerad forskare, inriktad på arbetslivshistoria men utan kvinnohistoriska meriter. Tjänsten gick också till institutionens kandidat, men Yvonne Hirdman överklagade och fick rätt. Det säger sig självt att arbetsklimatet för henne vid institutionen efter detta inte blev bra.
Hon kom inte att behålla tjänsten mer än några få år, innan hon kunde ta sig vidare till en ny intressant tjänst vid Arbetslivsinstitutet och så småningom till professurer vid Södertörns högskola och Stockholms universitet. Det var ett svårt felsteg av Göteborgs universitet att försöka mygla bort Hirdman, och det är tur att man misslyckades.
Jag lägger märke till att Yvonne Hirdman, som betraktas som en av feminismens förgrundsgestalter i Sverige, nästan helt avstår från att använda begreppet feminism, som blivit så urvattnat och kontaminerat med politisk opportunism så att det nästan slutat fungera med en brett accepterad och väl avgränsad betydelse.
Jag fäster jag mig också vid hennes iakttagelse att där kvinnor i dag får makt och ansvar är det vanligt att makten försvinner medan ansvaret blir kvar. Det tål att tänka på, inte minst i samband med regeringsbildningar, men ännu mer när man ser hur det blir mer och mer vanligt att kvinnliga chefer på mellannivåer till exempel inom kommunal vård och omsorg ges ett tungt budgetansvar men i praktiken mycket få handlingsmöjligheter när det gäller annat än att pressa in verksamheten de chefar över under budgettaket.
Det är verkligen en mycket läsvärd självbiografi som Yvonne Hirdman skrivit, spännande samtidshistoria blandas med en egen berättelse som vågar vara närgånget personlig utan att någonsin bli pinsamt privat.
