[150311] En flicka i skolan har tagit livet av sig. Varför och vad hade hänt? Säkert får vi inte riktigt veta. Men vi vet att vi upplevt ett välskrivet drama och ett lysande trovärdigt skådespeleri, när Göteborgs Dramatiska Teater spelar Mats Wahls Kentaur.
En term som brukat användas när det gäller ungas sexsnack är ”majoritetsmissförstånd”. I pjäsen Kentaur är den en mycket passande term i resonemanget kring skuldfrågan och beskrivningen av den flicka det handlar om. Fyra niondeklassare som känt varandra sedan skolstart har stämt möte innanför gallret till ett källarförråd. Deras klasskamrat Lisbeth har begått självmord. De är kallade till förhör och har stämt träff för att enas om vad de ska säga till polisen. Det finns nämligen en dagbok med deras namn i.
Det står snart klart att det är deras verk att flickan påträffats i skolan med trasig kjol, trosorna avdragna och instoppade i munnen och en lapp med texten ”50 spänn för dina tuttar”. Men vem gjorde vad? Och varför? Och hur definieras en våldtäkt?
Pjäsens titel, Kentaur, syftar på det väsen som enligt grekisk mytologi är till hälften mänskligt, till hälften djuriskt, oregerligt och osedligt med svårigheter att lägga band på sig. Det som utspelar sig bland kartongerna i källaren är en tonårstragedi, en gastkramande, rungande och runkande uppgörelse när det gäller skuldfrågan till en flickas självmord och vem som egentligen gjorde vad. Där är hackkycklingen Jonkan (Martin Östh), den trakasserande Carlo (Magnus Sundberg) med permanent översittarsmil som mentalt pansar om sin inre mjukhet. Där är Jossan (Hanna Ullerstam), från början en killroll men som nu görs av en tjej, vilket tillför en intressant dimension. Där är till slut Stene (Jonas Rimeika) med en annan social identitet, som han allteftersom tar till för att klara sitt eget, och sin morsas, rykte. Att de alla ännu inte är straffmyndiga är ett viktigt argument i underhandlingarna.
Mats Wahl vet att mejsla karaktärer och replikskiften som skapar dynamik. Det är en kamp mellan anklagelser. försvar och ånger som utkämpas innanför gallerväggarna. Efterhand uppstår allt mänskligare uttryck över att någon de vant sig vid och kanske också älskat på tonårsbrunstigt vis nu inte finns mer. Att den döda flickan varit målet för dessa tonårskillars svårbemästrade erotiska fantasier står allt klarare. Hur kunde det som hände hända utan att någon av dem, inte ens Jossan, satte stopp?
En replik som återkommer några gånger, likt ett mantra, från Carlos, är: ”Alla är kåta, men ingen vet vad kärlek är”.
Men alla tror de sig veta en hel del om den döda Lisbeth och det är där ”majoritetsmissförståndet” kommer in. Ungefär som den envisa uppfattningen i våldtäktsmål, att man får väl skylla sig själv om man ser ut som en ”sexbomb”, att det också gått rykten om att hon ”gjort det” för pengar, osv. Jag tror på Mats Wahls figurer och de här skådespelarnas sätt att gestalta dem, även om jag själv har usel erfarenhet av en skolmiljö, där övergrepp likt det här kunnat triggas igång. Men av dagens skoldebatt och tidningsrubriker är det dessvärre bittert att behöva konstatera, att verkligheten nog många gånger överträffar dikten. Det här är något för dagens högstadieklasser att ta tag i. Som väckarklocka.
