[150306] Det som gör Selma till en sällsynt sevärd film är, i vilken utsträckning den förmår exponera reellt existerande politiska konflikter inom ett skeende och det förlopp detta skeende sedan tar.
Således brottades såväl Lyndon B Johnson som Martin Luther King på var sin sida – och samtidigt på samma sida – med taktiska såväl som strategiska överväganden angående medborgarrättsrörelsens medel och mål. Ingen av dem önskade bidra till den blodsutgjutelse som ständigt ägde rum, fortfarande äger rum.
Kings kvaliteter är i det i dag ingen som ifrågasätter. Filmen gör däremot en viktig insats för att ge andra aspekter på LBJs politiska personlighet, som alltid kommer att skuggas av hans roll i Vietnamkriget. Han hade ett starkt inrikespoltitiskt engagemang, det var naturligtvis därför John F Kennedy valde att han honom vid sin sida. Filmen Selma är en sann lektion i realpolitikens konst och konsekvenser!
Det som slår en i dag är djärvheten hos dr. King. Inte bara i handlingens ögonblick utan också i de avgörande skeenden, där han såg sig nödsakad att dra tillbaka handlingen för att förhindra en möjlig massaker. Det försatte honom i ständig konflikt med andra ivrare. Till sist föll han offer för en av dem.
Det var emellertid Kings grundhållning som slog rot och på sikt gjorde USAs svarta samhälle till en stabiliserande faktor på en stor kontinent. Jag fick möjlighet att iaktta detta i slutet av åttiotalet, då jag under ett års tid regelbundet kunde delta i svarta baptistgudstjänster i staden Milwaukee, Wisconsin. Det rådde inte orostider, det var inte farligt att uppsöka dem, men jag var ensamt blekansikte om att göra det, tillsammans med en katolsk pater.
Min man saknade religiös begåvning, han var däremot mycket intresserad av jazz och insikten i, att en av dess rötter stod att finna i den svarta gospeln gjorde honom så orolig att han valde att avstå. Det som stannat kvar i minnet är skickligt uppbyggda predikningar som mynnade ut i sång och som via hänvisningar inte minst till Gamla Testamentet alla handlade om konsten att leva ett konstruktivt liv. Genom att värna familjen, kvarteret, solidariteten med andra. Ett budskap om målmedvetenhet och lugn, inget dåligt arv.
Delvis befann det sig i gungning. Redan författaren James Baldwin vittnade i Gå och förkunna det på bergen (1953) om förtrycket som låg i dessa stränga, socialt diciplinerande församlingar, vilket inte bara angick honom i egenskap av homosexuell (han kom senare att leva i Paris). Årtionden senare kunde unga män finna kriminaliteten mer perspektivrik än den kristna tron och då pratade predikanterna om det och deras vältalighet stod inte Kings efter.
Denna premiär äger rum samtidigt som jag hade att ta ställning till att delta i ett möte om yttrandefrihet med Vilks på Folkets Hus eller inte (tillsvidare inställt). Jag hade för tjugofem år sedan inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om, att jag av säkerhetsskäl i mitt eget land skulle komma att stå inför ett sådant dilemma.
Slutsats? Man måste inte delta i allting, varje gång. Men någon måste delta – var gång. Annars vore vi riktigt illa ute. Man måste fortfarande tänka efter, före. För att handla därefter.
