[150306] Pjäsen ”En är ilsken….” om två syskon som hanterar sin saknad är en av de första som den mångproducerande Emma Broström skrivit. Som så mycket av barnteatern av idag tar den upp svåra frågor med lekens och fantasins hjälp med en tjejroll i ledningen. Rollen ”ilsken” står inte Pippi Långstrump långt efter.
Med ett leksakssvärd som handens förlängning dirigerar pjäsens lillasyster (Emmeli J Stjärnfeldt) med stor energi sin räddhågsna men envisa bror (Sergej Merkusjev). Envis i det avseendet att han ska klara av tvätten. Det är väl ingenting som barn ska göra, tycker systern, som bara vill leka. De bakomliggande omständigheterna är en död pappa och en mamma som bara gråter och ingenting orkar. De två barnen tycks lämnade att själva hantera sin sorg och saknad. Och det görs under ledning av en, om än onödigt högljudd, like till barnlitteraturens mest kända föräldralösa unge, Pippi Långstrump, medan Merkusjev får oss att glömma att han är en fullvuxen man, när han får hela sig att utstråla barnslig vilsenhet. Konceptet påminner en del om den pjäs, Fågelvägen till Vintergatan, som är en av Regionteater Västs nya produktioner och som handlar om tre syskon, vars mamma dött, också där med en syster i den pådrivande rollen. Genusbalansen blir i ”En är ilsken…” upprättad, när Angereds Teaters trogne hiphop-artist, Phax Ahamada, dyker fram under en tvätthög som ”överlevaren” och sätter snurr på både sig själv, magin och ett begrepp som ”främmande”.
Ska man då ”belasta” barn med så tunga ämnen som döden? Allt beror väl på hur det görs. I dramatiken i stort är döden så gott som ständigt närvarande. När en annan barnteaterscen i Göteborg, Teater Jaguar, nu spelar en kortversion av Hamlet inleder de med att förklara att alla dör på slutet. Det är svårt att komma på någon klassiker utan död. Man kan ju också göra som Teater Sesam, som i sin version av Ringaren i Notre Dame låter publiken hitta på ett slut och den visar sig helst välja andra lösningar än döden. I nyskriven dramatik för barn ligger berättelsen ofta så mycket närmre deras egna erfarenheter och blir därför mer identifierbar än det som mer hör till sagans värld.
Men med verktyg som humor och fantasi kan teatern fungera som ett slags katharsis. Vad jag förstått är detta inte enda pjäs som handlar om döden av alla som den 35-åriga Emma Broström skrivit och som spelas på teatrar runt om i landet. Hon har också dramatiserat Åsa Lindeborgs roman om sin pappa, Mig äger ingen.
”En är ilsken…” turnerade med Riksteatern våren 2009. Den är i Angereds fartfyllda version den första pjäs av Broström som jag sett. Och det i gott sällskap av en stor grupp uppmärksamma och bejakande 5-6-åringar.
