[150301] Sedan drygt 30 år tillbaka råder fri rörlighet för varor, kapital och tjänster inom EU:s gränser, vilket bland annat innebär att man som EU-medborgare har rätt att arbeta i ett annat EU-land på samma villkor som medborgarna i det landet. Syftet var att skapa en flexibel och geografiskt obunden arbetsstyrka som genom att jämna ut regionala och nationella ekonomiska skillnader skulle bidra till ekonomisk tillväxt. Men eftersom ansvaret för social- och skattepolitik huvudsakligen fortfarande ligger hos de enskilda medlemsstaterna uppstår lätt konflikter om välfärdsfrågor, något som har blivit alltmer tydligt de senaste åren.
I den nyutkomna boken Välfärdsgapet – EU:s sociala utmaning analyseras dessa frågor ur flera olika perspektiv. En aspekt är att ekvationen fri rörlighet och välfärdssystem är relativt enkel att få ihop när det gäller tillfälliga arbetsvistelser där man som EU-medborgare i land A tillfälligt eller permanent flyttar till land B som anställd hos ett företag i land B.
I praktiken är dock sällan situationen så enkel. För att nämna ett exempel så har jag själv under gymnasietiden i Tyskland haft ett så kallad ”400-Euro-Job”, en lågtaxerad anställningsform som i början av 2000-talet infördes för att sätta fart på den tyska ekonomin. Efter studenten arbetade jag i Frankrike, där jag var anställd av ett brittiskt företag. Under studietiden fick jag dels tyskt, dels svenskt studiestöd vars villkor skiljer sig åt avsevärt. Jag behöll den tyska sjukförsäkringen under tiden som jag arbetade i Sverige men omfattades samtidigt i viss mån av den svenska allmänna sjukförsäkringen. I dagens Europa är det inget ovanligt att man kommer i kontakt med olika staters välfärdssystem, mycket tack vare den fria rörligheten och EU:s arbete för att främja socialt och kulturellt utbyte.
Grundidén bakom våra moderna europeiska försäkringssystem härstammar till stor del från 1870-talets Preussen. Tack vare att man på den tiden vanligtvis levde och arbetade på samma plats, eller åtminstone rörde sig inom nationalstatens gränser under hela sitt liv, så fungerade den westfaliska ordningen bra som administrativ bas för försäkringssystemet. Kompetensen över det sociala skyddsnätet hade i sin tur en legitimitets- och identitetsstärkande effekt på staten, vilket kan tolkas som en utav orsakerna till att EU:s medlemsstater är måna om att bibehålla ansvaret för sociala frågor. Det har skett en stor utveckling i utformningen av de Europeiska socialförsäkringssystemen under deras 130-åriga existens. Själva den territoriala indelningen dröjer dock kvar trots att förutsättningarna har ändrats betydligt.
Som begreppet ”Union” antyder bygger själva grundtanken med europeisk integration på solidaritet mellan medlemsländerna. Men som vi kunde se under den ekonomiska krisen, så ger frågan om kollektiv solidaritet upphov till meningsskiljaktigheter människor och stater emellan. I grunden är frågan densamma när integrationen påverkar oss på individnivå och vi i vårt dagliga liv blir tvungna att ställa oss själva frågan om solidaritet. Det kan handla om att vi möter personer som flyttar till Sverige i hopp om arbete eller att vi själva hamnar i en krissituation utomlands och hoppas på att det sociala skyddsnätet ska spänna över nationalstatens gränser och fånga upp oss.
Förutom solidaritetsfrågan påverkas den europeiska välfärdspolitiken även av externa faktorer som ett ostabilt politiskt läge på flera olika platser i världen och resulterande flyktingströmmar utifrån, och globala utmaningar såsom hållbarhetsfrågor beträffande mat och klimat. Med tanke på hur komplex och utmanande situationen är, så är det fullt begripligt att det på många håll växer tvivel på ifall EU har svar på 2000-talets stora sociala frågor.
Teoretiskt sett har EU:s inflytande över välfärdspolitiken utvidgats under de senaste åren tack vare förankringen av grundläggande sociala rättigheter och ökad tonvikt på unionsmedborgarskapet i Lissabonfördraget och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. I praktiken så hinner inte alltid det politiska och juridiska ramverket utvecklas i takt med realiteten. Även om bara en bråkdel av EU:s 500 miljoner medborgare tillämpar sin rätt till fri rörlighet, så uppstår nya situationer hela tiden och lagstiftningen hinner helt enkelt inte utvecklas i samma takt som praktiken.
Även oförutsedda händelser såsom en växande migration av personer som saknar inkomst i det landet de flyttar till innebär en stor utmaning för medlemsstaterna. Den ofta rätt otydliga formuleringen av EU-lagstiftningen på området lämnar ett stort tolkningsutrymme åt medlemsstaterna och tillämpningen löper således risk att variera betydligt.
Det i sin tur gynnar EU-domstolen, som har fått en allt större roll när det gäller sociala frågor och således kan påverka tillämpningen av lagstiftningen och, i viss mån, den europeiska integrationen i stort. Allt som oftast har domstolen försvarat och prioriterat den fria rörligheten. Däremot har flera av domstolens beslut på senare år pekat mot en riktningsändring mot en inbromsning av den sociala integrationen och EU-medborgarskapets utveckling. Det återstår att se ifall övriga institutioner, och framför allt medlemsstaterna, kommer att acceptera domstolens roll som politisk vägvisare eller om man kommer att inta en mer aktiv roll i utvecklingen av en gemensam välfärdspolitik.
Genom Europa 2020 strategin vill EU ”lyfta 20 miljoner människor ur fattigdom” och ”uppnå hög sysselsättning, god produktivitet och stor social sammanhållning”. För att uppnå dessa mål krävs det en hållbar Europeisk socialpolitik. Utmaningen blir att förena en territoriellt begränsad solidaritet i form av socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitik med den post-westfaliska principen om fri rörlighet och EU-medborgarskap.
