[150222] Den nya romanen av Mattias Hagberg kan ses som nr tre i en serie böcker som alla handlar om hur människan på olika sätt drar gränser runt sig själv. Vad är mänskligt, vad är natur, civilisation, vad är användbart? Han tittar på normer och avvikelser, på hur vi mäter och väger. Den här gången är det 1938, en ung läkare åker till ett kallt och avlägset Jämtland och en anstalt där han enligt uppgift ska undersöka en misstänkt tuberkulossmitta.
Hagberg skriver om läkaren som ett ”du”. Han talar direkt till honom och det bidrar på många sätt till den kalustrofobiska känslan, lika mycket som kylan, avstånden och de låsta dörrarna på anstalten.
På ett annat tidsplan finns en handikappad kvinna. Bunden till sin rullstol och sin lägenhet. Hon har en koppling till den gamla anstalt som beskrivs i de historiska avsnitten. Kanske är läkaren hennes far? Hon har en far, men beskrivs i sina papper som moderslös.
Precis som i den tidigare boken om Storstina, den storvuxna samekvinnan, flyger magiska fåglar med hemliga budskap mellan själar och tider.
Titeln De användbara syftar på hur föreståndaren för romanens anstalt delar in sina patienter i användbara och icke användbara. Användbara för hans vetenskapliga syften. Hans strävan att förbättra den mänskliga stammen.
Det är svårt att sätta en etikett på genren Hagberg rör sig inom. Kanske är det en skräckroman? Kanske en idéhistorisk dokumentär? Nej här är, till skillnad från Stor Stina och i den tidigare boken om mannen som fällde den uppstoppade elefanten på naturhistoriska museet i Göteborg, huvudpersonerna påhittade och sammanhanget troligt, men inte sant.
Hur som helst så spelar det inte någon större roll. Läsvärt är det hur som helst.
De användbara av Mattias Hagberg är utgiven av bokförlaget Atlas 2015
Läs också: Herredjuret (2011) och Rekviem för en vanskapt (2012)
