[150222] Alex Haridi som debuterar med den här ungdomsromanen är en erfaren skribent. Han har skrivit tv-manus till populära serier som Blå ögon och Äkta människor. Han kan verkligen sitt hantverk. Han kan också sina litterära referenser och han använder dem för att bygga och bryta stämningar. Länge, länge är det oklart vilken genre vi egentligen befinner oss i.
Grunden i berättelsen är en historia som redan hänt. En som alla på den lilla avfolkningsorten redan kan. ”Jonathan Andersson kom hem från skolan, åt sitt mellanmål, gjorde sina läxor – och sedan gick han upp på vinden och hängde sig.” Nu har det gått många år sedan dess, men den trollbinder fortfarande alla skolbarn i trakten. Särskilt Joel. Han råkar bo i huset mitt emot Jonathans. Varje dag ser han de tomma fönstren på andra sidan gatan och han har lovat sin mamma dyrt och heligt att han aldrig ska gå dit.
Men nu är han tretton år. Precis så gammal som Jonathan var när han dog. Och precis så gammal som man är när man slutar vara barn och börjar försöka ta reda på vem man är. Kompisgänget börjar knaka i fogarna och den gamle kompisen sen ja… alltid – är kanske inte så rolig längre.
Haridi pendlar som sagt mellan en mängd genrer. Han skriver om den övergivna småstaden och dess uppväxtmiljöer som den värste Stephen King. Han låter Joel försöka ta reda på vad som verkligen hände Jonathan på ett sätt som ibland påminner om Harper Lees To kill a mockingbird. Här finns också en annan mamma med en otäck dragningskraft som får mig att tänka på Gainmans Coraline…
Det är spännnande och just det där vacklandet mellan genrer håller spänningen vid liv. Läser jag en spökhistoria? Är det ondska som bor i ödehuset? Eller vem är det som lägger fram kläder till Joel när han vaknar i Jonathans rum efter att han brutit sig in där?
Det är väldigt snyggt gjort. Här finns skolvardag och relationer, mellan vänner och mellan familjemedlemmar skildrade med ett fint gehör. Det finns bara en sak som stör mig. Det är att Haridi lite väl ofta talar om vad personerna tänker. ”Då insåg Joel” och liknande uttryck som skriver mig på näsan det som jag kan räkna ut själv. Det går att lita på gestaltingen av känslorna. Även unga människor som läser böcker kan tolka situationer Speciellt efter att de byggts upp så pass tydligt som de gör här.
Men jag hoppas det blir fler romaner, både för unga och för vuxna från Haridis penna. Det här lovar mycket gott.
(Och förresten. Ett extra plus för fin formgivning och snyggt omslag!)
