[150221] Marie Jungstedt är en av våra mer etablerade deckarförfattare. Hon har skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig på Gotland. Nu har hon bytt ö och persongalleri och även skaffat sig en samarbetspartner, den nye sambon Ruben Eliassen, som även han har ett etablerat författarskap med sig in i det gemensamma boet. Han har bland annat skrivit en fantasyserie under samlingsnamnet Phenomena.
Den nya miljön är ännu ett turistparadis, Gran Canaria. Här bryts idyllen tidigt i berättelsen av ett mord på en kvinna. Hon hittas naken och i en tydligt arrangerad pose som ska föra tankarna till den kända målningen föreställande Venus födelse av Botticelli.
Polisen utreder förstås – men det gör också den svenska journalisten Sara Moberg, som driver en skandinavisk tidning på ön. Även den norske före detta polisen Kristian Wede, nyanställd vid konsulatet i Las Palmas blandar sig i. Man anar att det är de som kommer att bli navet även i de utlovat kommande titlarna i serien. Liksom i Jungstedts tidigare böcker är relationerna mellan personerna viktiga. Inte minst för att hålla läsarna kvar till nästa bok.
Här är intrigen en obehaglig historia, relativt trovärdig – och kanske därför lite för lätt att genomskåda. Det är tråkigt att förstå sammanhangen alltför tidigt i en deckare. För trots fokuset på relationer är ändå viljan att få veta hur det går – att få en förklaring och en upplösning är en stark drivkraft för läsare av kriminalromaner.
Inledningen, avstampet till den här berättelsen är en scen där någon – en kvinna – blir masserad av en ung man. Den sensuella känslan i massagen går över gränsen och blir sexuell. Det hela beskrivs på ett sätt som känns lite som en flirt med chick lit och det är nog ingen vild gissning att det är kvinnor som är främsta målgrupp för den här romanserien. Tyvärr närmar sig det nya författarparet sin målgrupp på ett lite klyschigt sätt. Det tittas på muskulösa överkroppar, alla får olika typer av värderande omdömen om sin eventuella attraktivitet och läsarna får ingående beskrivningar av lägenheter och hus. Det är som om författarna inte litar på sin känsla för träffande detaljer. De drar på med hela artilleriet. Någon sorts motsats till den gamla skrivregeln ”show dont tell”. Man brukar ju säga att större delen av en text tar form i läsarens huvud, men här lämnas ingenting åt fantasin. Vi får veta allt om vad de olika agerande tänker om varandra, exakt hur de bor och vad de har på sig. Det är störande och gör att det hela känns onödigt mycket som en veckotidningsföljetong.
Förmodligen kommer det här ändå att bli en populär serie. Jag skulle inte bli förvånad om den om några år omvandlats till en tv-serie. Den som vill ha lättsmält, hyfsat underhållande läsning får väl exakt det. Men ingenting mer.
