[150220] Död, sorg och utanförskap. Det är teman som Regionteater Väst med lek och fantasi utgår ifrån i två nya barnteaterföreställningar. De vänder sig till låg- och mellanstadieåldrarna och visar på en typ av frigörelse från konventioner mot ett kreativt nyskapande som blivit allt vanligare inom framför allt barnteatern.
Att i unga år förlora en förälder är oerhört tungt och ställer krav på omgivningen. Vad händer när man dör? Själv har jag upplevt en närstående sexårig pojke stå och ropa med all kraft mot himmelen efter sin döda pappa och dag efter dag titta i brevlådan efter ett tecken. I det skedet kunde en föreställning som Fågelvägen till Vintergatan ha varit en möjlig flyktväg i sorgen. Med allt fler barn, som idag kommer på flykt från krig till ett främmande om än fredligt land, lär inslaget av barn i vår närhet som förlorat någon förälder eller annan närstående bli allt vanligare. En av Regionteater Västs konstnärliga ledare, Pelle Hanaeus, har blivit känd för en större barnpublik genom TV-programmet Vintergatan. Nu har regissören Fredrik Lundqvist, i samarbete med ensemblen, hakat på rymdtemat med en teaterföreställning för de yngsta skolbarnen. Vi får följa tre syskons allt fantasifullare och fysiskt expressiva samtal om döden, som mynnar ut i att föreställa sig att mamman är på väg via Fågelvägen till Vintergatan. Pappan, får man förstå, har undvikit frågan med att han inte vet vad som händer efter döden. Och det är ju ärligt nog, men inte helt tillfredsställande för små öron.
Föreställningen börjar lite trevande men tar snart fart under storasysters (Ellen Siöös) infallsrika ledning i ett lysande och övertygande skådespeleri. Lillebror (Ibrahim Faal) och lillasyster (Hanna Holmquist) ansluter sig om än något motvilligt till den kosmiska utflykten för att försöka förstå vad det är att vara död och vart mamman då kan ha tagit vägen. Den inbillade färden mot rymden får sällskap av fantastiska fåglar, helt byggda av Lego, som är broderns stora passion. Fantasin späds också på genom inslag av namn på figurer ur den grekiska mytologin. Det blir till en föreställning med många bottnar.
Föreställningen Troll i utkanten av samhället är i hög grad ett resultat av den metod, kallad devising, som de senaste åren kommit att härska inom framför allt barn- och ungdomsteatern. Praxis har ju tidigare snarast varit att utgå från en litterär förlaga, bearbeta någon saga eller känd klassiker till lämpligt format. Oförglömliga är till exempel Backa Teaters tidigare uppsättningar av bland annat antika dramer och Shakespearepjäser. Inte att förglömma Regionteater Västs (dåvarande Bohusläns Teaters) egen start i nuvarande lokaler med Shakespeares Stormen. Metoden devising handlar i stället om att fånga upp ett aktuellt problemområde och låta föreställningen växa fram som en sorts grupparbete, där teaterns olika yrkesgrupper ingår i processen. Resultatet kan ses som en sorts tillfällig och förgänglig bruksteater. I den här föreställningen har dessutom två av teaterns tekniker tagit på sig att göra två av de fyra figurerna på scenen.
En skäggprydd Jimmy Dahlqvist utstyrd till flicka i högklackat och dockaktig klänning tar kommandot från början till slut i en berättelse som visar sig illustrera utanförskap utifrån ett vi och dom-perspektiv. Som ram till detta har man av någon anledning valt den norska folksagan De tre bockarna Bruse. Sensmoralen i den är att den som gapar efter mycket ofta mister hela stycket. Trollet, en roll som Jan Coster gjort till sin med en rörande ödmjuk framtoning, är i det här fallet snarare en harmlös och räddhågsen uteliggare än ett troll mäktigt att äta upp en stor bock. Berättelsen leder in på lite andra spår. Det stackars trollet, som mer och mer blir en metafor också för andra marginaliserade existenser, blir mobbat och misstänkt för en stöld han är oskyldig till, vilket bekräftar hur lätt det är att misstänkliggöra den mest avvikande. Föreställningen har några interagerande inslag och barnen i Färgelanda, där jag såg den, var överraskande snabbt med på noterna.
Regionteater Västs dansensemble, med hemvist i Borås, har också haft premiär på ett nytt verk med titeln Properté för mellanstadiet. Till detta scenografiskt och koreografiskt originella verk om ordning och kaos ska jag återkomma när jag också sett den dansföreställning för högstadiet, Bernarda med premiär den 19 februari.
