[150219] När går man? Frågan är när man går, när man lämnar. Kvinnojourer och annan expertis säger ”vid första slaget”. Men hur lätt är det; hur lätt är det om man älskar, om man behöver, eller om …?
Estradpoeten Olivia Bergdahl har skrivit sin första roman, Efter Ekot (utgiven på Ordfront förlag), och det är en gravt obehaglig sådan. Om en krypande långsam invasion av en ung kvinna. Det är så subtilt skildrat att blundar man någon rad här eller där riskerar man att missa avgörande ögonblick, om det ens finns några. För det är svårt att sätta fingret på den punkt där det hela började. Det är med andra ord så långt ifrån en typisk ”Hollywoodstory” man kan komma, även om jag kan se en möjlig film i texten.
”Jag räknar. Det är klart att jag räknar.” Fanny är förälskad i den några år äldre vänsteraktivisten Sam. Hon pluggar statistik på Göteborgs universitet, hon räknar och samlar, kastar sig över all information hon kommer i kontakt med. Och hon försöker minnas allt. Fanny blir stolt, hon blir någon, när Sam säger att ”Ingen kan så mycket som du.” Hon använder senare rabblandet av fakta som distraktion eller besvärjelse, eller kanske för att behålla någon form av kontroll. Och hon får inte glömma att andas, in, ut.
Deras förhållande börjar så mysigt och bra, Sam är kärleksfull och omtänksam och tycker Fanny är intressantare än andra tjejer han varit med. Hon kan ju så mycket och det finns alltid något att prata om och diskutera. Han bor i Biskopsgården i Göteborg, Fanny i Vasastan och det är lite av en Göteborgsskildring, även om ramhandlingen utspelar sig någonstans på Västgötaslätten, i närheten av Vara där Fanny är och hälsar på sin mormor. ”Hon vet ingenting om vad som har hänt.”
Berättelsen växlar mellan tiden hos mormodern och stadslivet med Sam, bästa vännen Ellen och ett mindre gäng av Sams vänner. De gör det som ungdomar gör, både tillsammans med kompisarna och ensamma. Men jag reagerar över att det inte förekommer något sex, något annars vanligt och naturligt när det handlar om ungdomar och förälskelser. Ett tag tänker jag att de kanske inte börjat med det ännu, men det har de nog. Senare i romanen blir det mer av sexskildringar, men då inga romantiska. Mormor vill lära Fanny köra bil och tar med henne ut på några komiska scener, där barnbarnet inte verkar ha den minsta känsla eller talang för att hitta dragläget, få gasen och kopplingen att mötas halvvägs (de är roliga tills jag fullt ut förstår hur hon egentligen mår).
Det blir till välgörande kontraster när Bergdahl växlar mellan den kärleksfulla och lugna tiden hos mormodern, och det mer och mer problem- och ångestfyllda livet i staden. Tiden på landet verkar också välgörande på Fannys läkning av mentala- såväl som fysiska sår.
Olivia Bergdahl, född 1989, började tävla i Poetry Slam redan som tolvåring. Vid sjutton blev hon svensk mästare och turnerar sedan länge med sina dikter, ibland ihop med Olivias Poesiorkester. Hon har tidigare publicerat diktsamlingen Demo. Författaren är med andra ord en erfaren skrivare och det märks och känns i den trygga hanteringen av språk och handling. Klara tydliga bilder, trovärdig dialog, och lika trovärdiga skildringar av Fannys ångestattacker och dylika mentala tillstånd.
Omgående känner jag av ett kommande mörker. Det börjar redan på första sidan, med följande rader
”Jag har levt i 21 år, sju veckor och fyra dygn. Eller 7 723 dagar. Jag räknar ut medelhastigheten och medellivslängden och avståndet till marken och sekunderna det tar att dö. Man kan somna vid ratten. Det kan komma ett djur. Man kan få en hjärtattack, eller så kan ett fyllo kränga till, komma över på fel vägbana, man kanske inte hinner väja. Så dör man.”
Och hon fortsätter en sida framåt att räkna upp sätt att dö på och bland annat om hur kroppens olika organ reagerar vid syrebrist. Det är genom bokens tvåhundra sidor ofta den jag-berättande Fanny återkommer till uppräkningar av olika slag. Eller hur hon ständigt läser nyhetsartiklar eller lyssnar på radions sändningar från Dagens eko. Genom nyhetssnuttarna dras världen in i deras alltmer trånga tvåsamhet. Och världens elände blandas med det personliga.
Till en början verkar parets relation helt ”normal”. Men med små små detaljer som får bilden att efterhand kantra över till det som blir oerhört plågsamt att ta del av. Hur Fanny dräneras på egen vilja, inte längre minns hur man säger nej. Hon närmast tynar bort, blir genomskinlig. Sam säger att han känner sig obekväm med hennes vän Ellen, eller hur han på frågan om han kan tänka sig att använda våld svarar ”Det är min skyldighet att göra det.” Han kommenterar hennes kläder och lägger fram andra till henne på morgonen. De har alltmer sex på hans villkor. Hon kan vakna tidigt på morgonen av att han är inne i henne. Dock blir det en väldigt stark reaktion när Sam attackerar och slår ner en kille på stan ”´Din jävla idiot!´ skriker jag. ´Så kan du inte göra!´” ”De var ju nazister” svarar Sam. ”Det spelar för helvete inte nån roll!” ”Var inte en sån jävla sosse!” Där händer något, jag tror det är enda gången som Fanny på allvar tar strid mot pojkvännens beteende.
En annan gång misstänker Sam att hon flirtar eller ”leker” med en kille på en krogtoalett. Där någonstans händer det också någonting allvarligt. Sams tillit till Fanny brister. Han verkar vara svartsjuk på det mindre sunda sättet, men trots att inget hände med killen ber hon om förlåtelse; om och om igen.
”Tills man vant sig. Man kan vänja sig vid allt. Jag tänker att det måste vara den mest grundläggande mänskliga egenskapen.”
Man måste ju undra vem Sam är, eller varför han beter sig som han gör. Blir det knepigare att ”döma” honom när Fanny var den som slog först?
Det fega, och ”naturliga” i att ge sig på ”de svagare”.
Jag ser honom som en ung man med låg självkänsla (men med bra självförtroende), varför skulle han annars ”ge sig på” sin flickvän? Varför skulle han annars behöva den makt han tillskansar sig? Har man dålig självkänsla måste man ju angripa någon man upplever som svagare. Annars kan man ju aldrig vinna eller få makten i sin hand? Den som upplevs som starkare tror man ju sig rimligen inte om att rå på. Kan man förstå Sam, och andra grisigt beteende män?
Och vem är man när man bara dör ifrån en?
Att gå direkt efter det första slaget. Hur lätt är det, om man betänker att det första slaget förmodligen inte är just det det hela börjar med? Förmodligen har det pågått en ”försvagningsprocess” under lång tid, en tid som inneburit att kvinnans självkänsla klättrat mot nollpunkten. Så när slaget kommer finns det inte längre någon styrka att använda sig av, just den styrka man behöver för att lämna mannen man kanske fortfarande trots allt älskar. Olivia Bergdahl skildrar med obönhörlig pregnans hur en sådan process kan gå till.
