[150220] Callum Hunt har en mörk bakgrund. Hans mamma och pappa träffades på Magisteriet, en trollkarlsskola, och i en strid mot mörksens makter dog hon. Call, som bara var ett spädbarn, överlevde men skadade benet som sedan alltid kom att hindra honom.
Efter det fick hans far nog av all sorts magi och satte Call i en vanlig skola. Men så blir det dags för den årliga intagningen. Alla barn med anlag för magi kallas och får utföra prov för att man ska upptäcka deras lämplighet.
Call är en antihjälte. Han haltar, han har inga vänner och han har svårt för det sociala spelet.
Det gillar jag. Han är trulig och sur, och även om läsaren givetvis fattar att han snart kommer att slå världen med häpnad så är det en befrielse att se en så pass otrevlig kille i huvudrollen. Han lyckas stryka alla mothårs. För givetvis blir han antagen till skolan. Under sin fars högljudda protester. Det är faktiskt en rejält obehaglig scen när trollkarlsskolan gör anspråk på Call: hans far förs därifrån med våld och Call tvingas stanna kvar, utan kontakt med någon alls. Detta för tankarna till den förfärliga scen som utspelades nyligen i Malmö, och diskussionen som följde. Har man rätt att bruka våld mot barn? Aldrig, tycker lyckligtvis de allra flesta.
Här gäller inte de reglerna. Men det jag som vuxen läsare kan tycka är obehagligt försvinner snart i ett barns definition av fasa – långtråkighet. Calls lektioner visar sig vara monotona och ha mycket lite med magi att göra.
Så småningom rullar historien upp. Skolan har ett mål: att utbilda elever så att de kan slåss mot ondskan själv. Men vem det är finns det olika bud på. Callum och hans två bästa vänner (de intressantaste bitarna är egentligen när de tre blir vänner, men författarna vekar inte hålla med mig om det och scenerna skyndas på och får inte utvecklas riktigt) är givetvis nyckelpersoner när boken slutligen når klimax.
Jag kan konstatera att jag hade hoppats på mer. Holly Black har skrivit en del fantastiska böcker. Clare har jag däremot inte läst. Men upplägget och de första sidorna fick mig att hoppas. Men sedan blir det mest klyschigt. Harry Potter går igen i det mesta. Från fysisk defekt från sitt möte med ondskan som bäbis, från föräldralösheten, till den märkliga skolan där man äter konstiga saker som smakar helt annorlunda från det man trodde. Trollkarlsskolor är en så pass klassisk miljö nu att jag hoppas på något som särskiljer den här boken från andra, men jag hoppas förgäves. Det är som om författarnas samarbete snarare fått dem att släta ut det som kunde blivit toppar och dalar. Själva samarbetet verkar ha stannat vid de gemensamma bilderna: ”Ja! Och så har de lektioner i magi, och så lär de sig formler, och så är det prov lite då och då som Call kan misslyckas gruvligt i!”
Jag hade hoppats på mer. Men det är inte dåligt, inte uselt på något vis. Bara … slätstruket.
