[150216] Dramatikern Christina Ouzounidis tar i pjästexten Spår av Antigone än en gång spjärn mot en av den antika teaterns odödliga gestalter. Det öppnar upp för ett filosofiskt rollspel om makt, våld och heteronormativitet med negationen som drivkraft.
Mia Höglund Melin gör inte oväntat ett komiskt paradnummer av en prolog som är en provokativ lustifikation om mäns ickevara. Detta sedan hon gjort entré som förlöst genom en ridå med bilden av ett gigantiskt kvinnosköte, som täcker hela Göteborgs Stadsteaters scenöppning. Inte mindre än sex namn, med Miranda Solodovnikoff i täten, står bakom denna textila ”Birth”.
Bakom ridån avslöjar sig en iscensättning av en rosa radhusmiljö, fylld av övertydliga heteronormativa köns- och klassmarkörer. Vid utegrillen två män, som om de utförde en rituell handling. Den ene är dessutom iförd ett grillförkläde med bilden av torson av en antik gud. Runt sittgruppen i denna gäckande chimär av en idyll rör sig två kvinnor med drinkglaset inom räckhåll. De fäller kommentarer om den namnlösa flicka, varken barn eller kvinna, som går och kommer och tycks leva i en egen värld, aldrig ses integrerad i gemenskapen. Uppenbarligen har hon vuxit ifrån det lilla rosa dockhuset med sina invånare Barbie och Ken. Hennes vidare utveckling till kvinna tycks de vuxna varken observera eller bekymra sig för. Hon får själv lära sig var farorna lurar, enas kvinnorna om, allt medan männen sköter grillningen. Denna fara är, får vi tidigt förstå, materialiserad i bland annat flickans tekniklärare, men tycks ofattbar för vuxenvärldens narcissism. Spåren efter Antigone leder då i detta fall från en upprorisk kamp mot patriarkatet till en flicka som utnyttjas av en lärare.
Någon regelrätt dialog handlar det inte om. Inte heller några mellanmänskliga relationer. Personerna kastar fram repliker utan egentliga mottagare och förblir därför mer av arketyper än individer. Scenerna skiftar likt bilderna i en tecknad serie. Ibland ligger de kvar väl länge, som en utdragen scen av en flagghissning. Kopplingen till antiken påminns vi om genom ett växelvist utbyte av fluffiga peruker till antika förklädnader med ansiktsmasker och himationlik klädnad. Flickans bror, vars barndom varit fylld av krigsleksaker, rapporteras så småningom dödad i något krig. Det är här kopplingen till Antigone kommer, även om det i hennes fall inte var hennes fader/halvbroder i en och samma person utan hennes svärfar in spe, kungen Kreon, som ansåg som sin plikt att försvara rikets lagar även på tvärs mot familjelojalitet. I den här pjäsen tycks brodern lite mer diffust ha stridit på fel sida, eftersom systerns ansträngningar att begrava honom inte godtas. Vem i den patriarkala maktordningen som mannen med grillförklädet representerar förblir oklart. Kanske är han både fader och makthavare och blir på så sätt än mer en svikare, när han gång på gång med sin långa grilltång plockar bort kroppen av den begravda brodern, materialiserad i form av en liten pojkdocka.
Pjästexten Spår av Antigone, som publicerades redan i höstas, är skriven för att sättas upp på Göteborgs Stadsteater och hade premiär där den 13 februari. I titeln har man då satt ”av Antigone” inom parentes. Det ska kanske antyda att man velat tona ner likheten mellan Sofokles Antigone och hennes ca 2500 år yngre namnlösa syster. Den ursprungliga Antigone är en betydligt mer uttalad personlighet, en demokratikämpe, som blivit något av symbol för civilt motstånd och dyker ständigt upp i nya sceniska tolkningar. Ouzouinidis flicka är inte bara namnlös utan länge också språklös. Hon förblir känslomässigt ouppnåelig ända tills hon ikläder sig en symbolisk huvudbonad och får både röst och kraft att motsätta sig den patriarkala ordningen. Dessvärre gällde, åtminstone för mig, att den praktikant från teaterhögskola i Helsingfors, Elisa Makarevitch, som har att förvalta den här svåra rollen, på sitt register har en lång monolog och en alltför lång sång, vars texter mina öron inte förmådde uppfatta. Det får mig att dra slutsatsen, att just detta verk av Ouzounidis kanske lämpar sig bättre som läsdrama än för scenen, hur välgjord denna iscensättning än må tyckas.
