[150215] 
Det kan inte hjälpas: när man går in till festivalens sista film, The Dark Valley av österrikaren Andreas Prochaska förbereder man sig på en flopp. En Lone Rider i Alperna?
Man kunde inte tagit mera fel. Filmen skildrar tätt ett dramatiskt hämndförlopp som inte tar ett sämre grabbatag i mellangärdet än någonsin Eastwood eller Wayne.
Grym inavel präglar byn, dit huvudpersonen maskerad till fotograf anländer för att hämnas sin mors för tidiga död. Det är vinter och uppdraget tvingande. Väl inlett finns ingen flyktväg före våren.
Händelseförloppet dunkar fram som befann vi oss i ett huvudstråk för godzillor eller titaner. Stockarna som krossar männen i skogsbruket är lika fruktansvärda. Vi lever under filmens gång på dessa villkor tills något ”riktigt” hänt, som den unga kvinnan säger, när hon som den första på länge fått befruktas av sin älskade, inte Brenner, tidigare upphov till nya generation i var och en familj som tvingats leva inom de snäva ramar en by i alperna erbjuder.
Det är en film att bli knockad av!
Det är den inte ensam om under festivalen. En rad levnadsöden, inte minst kvinnors, från den asiatiska sidan skildrar hemska villkor för barnafödande eller tvångsaborter. Man fäster sig vid förmågan att vila grafiskt i bilderna för att låta den inre dramatiken bemäktiga sig den yttre.
Samma sak kan sägas om albanska Bota (betyder ”världen”), regisserad av Iris Elezi och Thomas Logoreci. Den utvecklar sitt konstnärsskap genom en Roy Anderssonsk monotoni i scenbilden, ett kärr utanför staden där bitar av historien ligger begravd, ett tidigare fångläger, där de enda synliga minnena består av ett antal hyreskaserner, där några tidigare politiska fångar numera faktiskt bor – där av alla ställen söker två unga kvinnor skapa en framtid på ett torftigt utrustat café!
Mot fonden av en av de mer bisarra kommunistiska diktaturer världen skådat spelas deras längtan ut. Med stor försiktighet skildras omgivningens ärrade försök att komma vidare, mänskliga tillkortakommanden, svåra utgångar där den en överlever, en annan går under.
Bota är en film som stannar kvar i sina omutliga krav på undersökning av vad som föregick alla tragedier, en undersökning som måste komma, också för Albaniens del.
Det är en sådan undersökning Storm över Anderna handlar om. En ung kvinna, namngiven efter en faster kring vilken det vuxit en revolutionär myt, företar en resa till Peru mot sin fars utryckliga vilja, för att få veta något om verkligheten bakom orden.
Hon finner tvetydigheter, offer, ideliga frågor omkring det våldsamma upprorets faktiska resultat. Det skapar en angelägen och känslig berättelse som berikar medvetandet om den snabba samhällsförändringens pris, som kan betyda ren stagnation eller ett än värre förtryck, inte minst för att det fötts genom ett utfäst hopp.
Samma historia men med omvända förtecken skildras i Joshua Oppenheimers mästerliga The look of Silence, där han följer upp dokumentationen över kommunistslakten i Indonesien i mitten av sextiotalet i The act of Killing, för vilken han Oscar-belönades. Återigen detta livsviktiga, och långt ifrån ofarliga, borrandet i sår som varar i våldets efterbörd, en aldrig sviktande fråga efter vittnesmål och förklaring. Resultatet blir givetvis andlöst.
Det är i det perspektivet man ställer sig frågande till den bristande insikt som ligger bakom en film som Även de döda har ett namn, som skildrar den andra (inställda) Gazaskeppningen av förnödenheter till Palestina.
Författaren Henning Mankell säger att första aktionen, där nio dog, inte kan beskrivas som en succé, men väl en framgång. Hur många döda hade krävts för ”succe” frågar man sig?! Det är naturligtvis inte vad han menar, men det gör inte ordet ”framgång” mindre svårsmält.
Enligt annan måttstock låge det närmare till hands att tala om en katastrofal felbedömning av aktionens målsättning och karaktär och man konstaterar då, att staten Israel, som är aktionsgruppen Ship to Gazas angreppspunkt, i själva verket förhindrade ännu ett manfall genom att sätta stopp för att 2011 års båtar kunde avgå från grekisk hamn.
Genom en helt tillfällig timing faller Lone Scherfigs Riot Club in i konfliktsfären på ett sällsynt klargörande sätt. Den är en ruskig skildring av perverterad manlig utlevelse, som vi känner igen från internatskolor, militära miljöer och diverse sekter. Det är inte kvinnor främmande att utveckla samma grad av grymhet (en Maria-Pia Boëthius faller bekvämt in i Gazaskeppens frenetiska manskap), men strukturer för dessa felbeteenden utvecklas i större utsträckning i renodlat manliga sammanhang.
Dessa grundförutsättningar föreligger i projektet Ship to Gaza. Absoluta ledarfigurer i kombination med tryggt och gott uppland: där den engelska överklassen, här en vänster som hällde cement i hjärnorna i slutet på sjuttiotalet som det inte går att hacka loss! Ett sätt att agera i subalterna gruppers namn i egenskap av självutnämnd elit.
Ship to Gaza handlar inte om att hjälpa ett utsatt folk, det palestinska. Det handlar om att vinna poänger för onaturligt medialystna egon. Värdefulla humanitära insatser äger rum i diskret tystnad och låter sig inte störas av risken för offentliga fiaskon.
Filmen har barnläkaren Henry Ascher i centrum. Hans förhållande till kommunismen är en egen historia. Här kan man konstatera, att han vid en göteborgsdemonstration i det filmen citerar talar om nazismens utrotningsläger, men glömmer de tiotusentals millioner som strök med under Stalin, Mao, Pol Pot med flera.
Det mest iögonfallande är ändå, att Ship to Gaza genomfördes med berått mod. Det kan inte ha kommit som någon överraskning, hur staten Israel, även den en utsatt part i regionen, reagerar när den känner sig angripen. Det torde säga sig själv, att det inte är något man bör skapa förutsättningar för.
Man får det man har, som ett dialektalt uttryck lyder.
Samtidigt vet alla deltagare, att de med stor sannolihet skulle bli hyfsat behandlade i israelsk fångenskap, vilket också blev fallet. Hade de gått mot IS hade de blivit uppeldade. Nio döda? Mankell dubblar och förbereder tredje resan, det är hans framgång. Men något nytt Jerusalem bygger han inte, lika lite som medlemmarna i Riot Club.
Dikten som ibland kallas Det nya Jerusalem ingick i eposet Milton av William Blake (1757-1827). Den har, sedan den tonsattes en bit in på nittonhundratalet, blivit en av Englands klassiska hymner, en andra nationasång, där staden symboliserar det paradis som skall byggas på fosterländsk jord. (Om detta kan man läsa i Carl-Johan Malmbergs praktfulla verk från 2013: Stjärnan i foten. Dikt och bild hos William Blake.) Den dyker upp i Långdistanslöparen (1962) och Kvinnor som älskar (1969). Scherfig lägger den raffinerat och knappt hörbart under händelseförloppet där överklassynglens party urartar och slutraderna förlänas den tvetydighet i dikten som suger:
I will not cease from mental fight,
Nor shall my sword sleep in my hand,
Till we have built Jerusalem
In England’s green and pleasant land
Rubrikens andra hälft återfinner man i Matteus 26:52.
