[150216] 
Vem bestämmer i kulturpolitiken? Vem bestämmer vem som ska få del av statligt stöd till tidskrifter, boktitlar, teaterpjäser etc? På vilka grunder fattas besluten om sådant stöd?
Den typen av frågor stod i centrum för ett seminarium som anordnades på Högskolan i Borås i november i fjol. Arrangörer var Tidskriftsverkstaden i Väst i samarbete med Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift och Studentkåren vid Högskolan i Borås. Rubriken för evenemanget var ”Texten i korsningen mellan makt och kvalité”.
För det är just vad det handlar om; maktutövning. Alla ansökningar om projektanslag, utgivningsstöd och liknande kan inte beviljas. Till det räcker inte pengarna. Ett urval måste ske. Hur ska det gå till?
Frågeställningen är förstås lika gammal som kulturpolitiken. På sätt och vis kan man säga att det är den som är själva kulturpolitiken.
På seminariet bidrog tre talare med sina olika perspektiv på saken. Linnéa Lindsköld och Roger Blomgren från Centrum för kulturpolitisk forskning vid Högskolan berättade om sina studier av olika delar av kulturpolitiken. Linnéa skrev sin avhandling om just hur kvalitetsbegreppet har hanterats i det statliga litteraturstöd som inrättades 1975. Häri formulerades bara ett enda kriterium för hur urvalet av stödberättigade titlar skulle ske. Det var bokens innehållsliga kvalité som var allenarådande. Inget annat. Hennes studie visar att det till att börja inte var några problem att definiera vad som var kvalité. Eller rättare sagt, det som inte var kvalité: massmarknadslitteratur, våldsskildringar och pornografi. Men sedan blir det krångligare. Från kulturpolitiskt håll vill man föra in någon form av (kultur)politiska kriterier. Då värnar arbetsgruppen som gör urvalet sin autonomi och makt och utvecklar ett professionellt kvalitetsbegrepp, konstaterar Linnéa.
Roger tog ett mer principiellt grepp och ställde frågan om staten alls har någon legitim rätt att påverka medborgarnas privata liv och vilka kulturella val de gör. Frågan har intresserat politiska filosofer i hundratals år och från liberalt håll har det hela tiden hävdats att staten och politikerna egentligen inte har med saken att göra. Men ändå har vi en kulturpolitik. Den hämtar sin legitimitet från, kan man säga, en omsorg om att alla medborgare åtminstone borde få möjlighet att både ägna sig åt konstnärliga och kulturella aktiviteter och att som konsumenter ta del av kulturlivet i landet. Principen har uttryckts i orden att staten ska ”stödja, men inte styra” konsten och kulturen. Men vi är ju tillbaka i grundfrågan! Hur ska det stödet utformas? Vem ska bestämma?
Roger har bland annat studerat teaterpolitiken närmare, just ur detta perspektiv. Han konstaterar att makten förflyttas och att olika konstellationer och koalitioner mellan politiker, teaterinstitutioner, fackförbund och andra inblandade bildas, beroende på vilken den aktuella frågan är. Är detta demokratiskt, frågar han. Nej, inte i den meningen att folkets majoritet bestämmer över kulturpolitiken. Det är rimligare att säga att vi bedriver kulturpolitik i en demokrati, än att hävda att det är en demokratisk kulturpolitik.
Den tredje talaren var Stefan Eklund, chefredaktör för Borås Tidning, men också litteraturkritiker och medlem i flera jurygrupper som delar ut litterära priser och stipendier. I den egenskapen är han alltså en makthavare inom kulturpolitiken. Han gav några inblickar i hur olika urvalsprocesserna kan se ut, när juryn ska komma fram till beslut.
Men det är kanske som redaktör som maktutövningen blir allra tydligast. Vilka debattinlägg, till exempel, ska publiceras i tidningen? Den bedömningen grundar sig enligt Stefan på en sorts kvalitetsbegrepp som väger samman hur själva texten ser ut, vem skribenten är och var läsaren finns. Det är kombinationen som avgör. En mindre bra skriven text kan komma att publiceras, om skribenten så att säga är rätt person och det finns en läsekrets. Publiceringsbeslutet grundas alltså på en sammanvägning av de tre faktorerna och kvalitet blir ett förhandlingsbart begrepp, konstaterade Stefan.
Seminariet i Borås belyste med andra ord helt centrala frågor för den kulturpolitiska teorin och praktiken. Frågor som hela tiden måste stötas och blötas och granskas från alla tänkbara håll. Det möte mellan forskningen och den dagliga verksamheten ”på fältet” som seminariet iscensatte är oerhört värdefullt och de kloka och intressanta synpunkter som ventilerades var absolut värda en större publik.
