[150213] Ridån har gått ned för ännu en filmfestival, och man lämnas med frågan om vad den egentligen vill vara.
Inför årets festival bestämde jag mig för att hoppa över seminarier, föreläsningar, workshops och festligheter för att hålla mig till enbart filmvisningar. (Betoningen ligger på ”film”, inte ”festival”.) Bland filmerna jag skulle se hade jag satt upp två maxim: inga politiska ställningstaganden och inga filmer med syfte att ”väcka känslor”. Den senare kategorin innefattar – men begränsas inte till – filmer med en rådlös protagonist utan mål i en berättelse utan riktning. (Den senare kan vara svåra att identifiera innan det är för sent. Halvvägs igenom Zagreb Cappuccino insåg jag att berättelsen om de två vilsna väninnorna inte skulle leda fram till någonting. Nittio minuters medelålderskris, leda och one night stands etablerar deras missnöje. Rulla eftertexter.)
Med dessa två krav sållar man bort mer än halva utbudet. Min uppfattning var att filmfestivalen skulle visa sådant som man vanligtvis inte brukade se i biograftablåerna, men den göteborgare som vill ha filmer av kategorierna ovan behöver inte gå längre än till Hagabion för att stilla sitt begär. I egenskap av skräckfilmsaficionado hoppades jag att de skulle kunna erbjuda mer än det sparsmakade utbudet hos SF. Under festivalen visades sammanlagt tre skräckfilmer. Nästan lika många som gick upp på SF under hela fjolåret. Vad hände egentligen med den festivalen som stolt visade Motorsågsmassakern? Har GIFF gått från att vara en plattform för alternativ film till att bli ett pretentiöst jippo där folk får känna sig intellektuella en vecka om året?
The Voices försöker blanda in komik på bekostnad av skräcken, vilket som så många gånger förr resulterar i en ojämn blandning av två fundamentalt inkompatibla genrer. Over your dead body leker med gränsen mellan det fiktiva och reella, men blir så fascinerad av sina egna epistemologiska spekulationer att skräcken får stryka på foten. Ingen särpräglad skräck den här gången. Bättre lycka nästa år.
Kanske har GIFF ambitionen att bilda sin publik? Det fanns ett varierat utbud av dokumentärer, men de flesta hade gemensamt att de var intressanta för stunden och hade kunnat ses på public service en vardagskväll utan att det skulle inverka märkbart på upplevelsen. Remake, remix, rippoff behandlar turkisk filmindustri där man i brist på copyrightlagar kunde stjäla fritt från Hollywood, och fungerar omedvetet som en problematisering av upphovsrätt. Om kulturen blir helt fri stagnerar kreativiteten, för vem skulle anstränga sig för att komma på något nytt? From Caligari to Hitler försöker förutsäga nazismen utifrån tidiga tyska filmer, men resulterar i resonemang utan substans.
Den som behöver en paus från det ”alternativa” kan trösta sig med lite mainstream-inslag. Filip & Fredrik presenterar Trevligt folk utger sig för att vara ett inlägg i argumentationsdebatten men blir mer feel-good. Underhållande för stunden om inget annat. The Theory of Everything kommer garanterat uppskattas av trygghetsnarkomaner som inte fick nog av Oscarsbete i Imitation Game.
Så långt var det en underhållande men splittrad blandning av högt och lågt, som vore man rädd att förlora besökare från olika läger. Föga överraskande är det kontraproduktivt att försöka ha och äta kakan. Något som försöker nå ut till alla slutar oundvikligen med att inte passa någon alls. Trots att inget riktigt nådde upp till förväntningarna gav jag inte upp hoppet.
Argentinas Oscarsbidrag Wild Tales var fortfarande ganska mainstream (likt alla filmer inom festivalkategorin ”Gala”), men riktade sig till dem som var lite mer vågade och sökte sig utanför Hollywood. Först där började jag även tillbaka hoppet för festivalen. En humoristisk men mörk episodfilm, där berättelserna tillåts vara fristående utan koppling till varandra, utan de krav på narrativ koherens som man får på köpet i en långfilm.
Festivalupplevelsen kulminerade i den israeliska komedin Zero Motivation. Unga tjejer är mitt i sin obligatoriska värnplikt, konstituerad av ”påhittade” arbetsuppgifter med enda syfte att sysselsätta dem; en av tjejerna har titeln ”huvudansvarig pappersstrimlare”. Förpassade till israelisk ingenmansland fylls dagarna med att slå ihjäl tiden. (Likheterna med arbetsförmedlingens ökända Fas 3 är slående.) Även här är berättandet episodiskt, fast med ett överhängande narrativ för att upprätthålla koherens. Det episodiska förtäljandet ger utrymme för experiment med diverse genrer och temata. Man börjar med en kärleksberättelse samtidigt som man etablerar det absurda mikrokosmos som är platsen för hela skådespelet, går över till en spökhistoria om sexuellt uppvaknande och identitetsskapande och avslutar med en vänskapshistoria som driver med maktstrukturer och den västerländska föreställningen av arbete, allt utan att någonsin kompromissa med komiken. Om bara fler filmer vågade vara som Zero Motivation och Wild Tales skulle jag gå från filmvisning till filmvisning under hela festivalen i ett meditativt tillstånd utan att vare sig äta eller sova. Sådana filmer lämnar mig övertygad om att Gothenburg International Film Festival, sina brister till trots, är ett nödvändigt inslag varje vår. Den må ha förändrats och anpassats efter zeitgeistens krav för att bli mer ”lättillgänglig” för gemene man, samtidigt som den utger sig för att vara långt mer intellektuell än vad den egentligen är, men mitt ibland allt mainstream och pretentiöst finns det ännu ovärderliga guldkorn som väger upp för allt annat. Filmfestivalen är död, länge leve filmfestivalen!
