[150209] 
”Fragment är de broar som uppstår när katedraler faller samman”. Så lyder en diktrad i Lars Noréns lyriska återkomst, en massiv volym med titeln Fragment. Om man stannar vid den där raden och använder den som nyckel till en mer övergripande förståelse av denna tunga svit med dikter så är det främst åldrandet som framträder som tema.
Då tänker jag främst på ett personligt mänskligt åldrande, men också ett kulturellt, där spåren av fascismen aldrig upphörde, och där idéer som värderar människor efter ursprung eller läggning fortfarande är deprimerande livskraftiga trots att erfarenhet och historia borde gjort dem omöjliga.
I en dikt heter det: ”Fragmenten som en sorts Dialogues des Mortes, som om jag verkligen fick svar från dem jag samtalar med i ett vittfamnande rike av skuggor”. Skuggmetaforen har Norén använt tidigare, han har genom hela sitt författarskap vänt sig till skuggor, både av levade och döda. Det kan vara minnen av föräldrar som haft stor betydelse för det egna livet och där intrycken som påverkade gjordes i en barndom som också hör till skuggvärlden, oåtkomlig men närvarande.
I sitt tidiga författarskap skrev Lars Norén ofta lyrik där schizofrena upplevelser och människor som räddningslöst försvunnit in i schizofrenins skuggvärld var centrala. Nu när ålderdomens skymning faller över honom kommer skuggorna av de filosofiska tänkare och andra författare som haft betydelse för honom att göra sig hörda, deras idéer lyfts fram och som onda skuggor står de till svars för hur deras idéer legitimerade ondskan – det kan gälla filosofer som Nietzsche och Heidegger men också en kompositör som Wagner.
Åldrandet och döden som tema har fått ett kongenialt uttryck i bokens utformning. Den är nästan kvadratisk, med grått omslag och grå inlaga, där texten löper i ljusare grått över sidorna, ofta med endast en, två eller tre rader per sida. Någon har skrivit att boken liknar en gravsten, och det ligger något i det. Titeln Fragment är fragmentariskt tryckt i svart på omslaget, som av väder och vind sliten text på en sten.
Precis som i de månghundrasidiga dagböcker som Lars Norén givit ut under senare år så finns här inslag som gränsar till det triviala: ”Att minnas är en handling” lyder en ensam rad som får ta en hel sida i anspråk. Men det kan också låta så här:
Språkets sakrament
Det nakna livets mun
Ordets och löftets arkeologi
Alltså en mer centrallyrisk och mångtydig dikt, fascinerande i sin koncentration och som kan kännas samtidigt både sluten och öppen.
Man kan bli lite förbannad på Norén som kan använda så mycket utrymme för att säga så lite – men samtidigt måste man gripas av dikt som hör till det allra bästa som skrivits i det här landet. Och ibland kan det bli riktigt gulligt:
”Mina barn håller mig kvar i världen på det sätt som bara smärta och kärlek kan göra – de finns i allt”
Så fint kan broarna mellan människor gestaltas, som de är när alla högtidligt deklamatoriska katedraler fallit samman.
