[150209] Med tjugo år på nacken tar Göteborgsoperan språnget in i sitt tredje decennium med något så ovanligt som ett operaverk skrivet på 2000-talet. Så blev man först i Skandinavien med att framföra musikgeniet John Adams Mozarthyllning A Flowering tree. Uppsättningen är hänförande i all sin sceniska mångfald.
Den sceniska mångfalden består nu inte i svulstiga scenografier, snarare tvärtom. Däremot uppstår en i operasammanhang annorlunda rörlighet på scenen. Dels har kören en viktig roll i handlingen, men framför allt utgörs ensemblen också av tio dansare, som både markerar vissa bestämda roller men framför allt berikar och förstärker handlingen och den konstnärliga helheten i såväl solon som kollektiva dansnummer. Därtill uppvisar scenografen George Souglides en förmåga att göra mycket av litet. Med en väl uträknad konstruktion av skärmar kan allt från kåkstad till elefant för en indisk prins att rida på åstadkommas.
Från första till sista ton är också öronen på helspänn och får sin fulla belöning framför allt i andra akten. Dirigenten Joana Carneiro hade all anledning att vid avtackningen slänga kyssar till orkestern, som hon så framgångsrikt lotsat igenom detta mycket krävande verk. John Adams har visserligen tagit avstamp i minimalismen med John Cage som inspirationskälla. Men därifrån har han vidareutvecklat sitt musikaliska landskap att bli oändligt mer tonrikt genom att tryffera det med jazziga, latinamerikanska och poppiga intervaller till en närmast lekfull mångfald, till vilken inslag av slagverk och celesta har stor inverkan. Av denna mix av europeisk och amerikansk musiktraditon och den instrumentala rikedomen skapar han så lager på lager av skikt i olika tempi, styrka och klanger. Ungefär som den lekfullhet Mozart för sin tid uppammade när han skrev Trollflöjten för att gå hem hos en dåtida större allmänhet. Det var till Mozartjubileet 2006 som Adams fick beställning på ett nytt operaverk. Detta är hans svar.
Liksom den sagobaserade Trollflöjten bygger A Flowering Tree på en berättelse hämtad ur sagans värld, närmare bestämt ur den rika indiska sagotraditionen. Det handlar dels om oegennyttans, dels om kärlekens kraft att orsaka existentiell förvandling. Huvudperson är en ung fattig flicka med förmåga att under rituella former med hjälp av sin syster förvandla sig till ett rikt blommande träd. Blommorna säljer de för att hjälpa sin gamla mamma.
När så en prins i trakten får nys om detta och ber att få gifta sig med henne tror hon att tiden av transformation ska vara förbi. Det visar sig dock att det är just av nyfikenhet på denna hennes förmåga som fått prinsen att fria. Katastrofen är ett faktum efter ingrepp från prinsens avundsjuka syster, men det hela får förstås till sist ett gott slut.
Till sin hjälp med librettot har John Adams haft polarprisvinnaren Peter Sellars. Det har resulterat i att sagans huvudperson fått ett namn, Kumudha, en roll som Julia Sporsén gestaltar med vokal och nyansrik följsamhet via de olika stadier hon upplever, såväl kroppsligen som själsligen. Texten har också berikats med ett antal dikter från 2000 år gamla Tamil-källor, vilket ger den ett sällsamt poetiskt lyft. Det ger också Eric Fennell möjlighet att lyfta i sin annars ganska strama och känslokalla roll som Prinsen, när han i sin saknad efter den försvunna Kumudha inser hur mycket han älskar henne och sjunger en av de symboliska kärleksdikterna ur en serie kallad Kuruntokai (inre landskap), dikter som återfanns begravda på universitet i Chicago 1962 och som nu får nytt liv i denna opera.
Men ingen indisk saga utan en berättare. Omar Ebrahim har här funnit den exakta tonen när han lotsar handlingen vidare, stundom omgiven av kören som en lyssnande befolkning. Några dansroller kan särskilt framhållas. Kumudhas mamma gestaltas av dansaren Monica Milloco, som till stor del befinner sig som i ett eget vackert koreografiskt skuggspel i bakgrunden. Kontrasten kunde inte vara större än mellan hennes timida uttryck och det självsäkra dansnummer som Vadim Nunes Belousova i prålig kostymering utför, när han som kungen ska fria för sin son hos Kumudhas mamma.
Det anmärkningsvärda med den här operan är inte fåtalet sjungande solister utan den rikedom som dansarna tillför. A Flowering tree är ingen dålig start mot en framtid som Göteborgsoperans vd Ronnie Hallgren i samband med operans 20-årsjubileum i höstas kommenterade så här: Vi ska göra allt för att överträffa de första tjugo åren!
