[150201] Lennart Geijer var under åren 1969 till och med 1976 justitieminister. Man kan säga att det blev kulmen på en lång och gedigen karriär som jurist specialiserad på bostads- och arbetsrättsliga frågor.
Titeln på en av hans skrifter ger en talande bild av hur han säkert uppfattades av många, Semesterlagstiftningens tillämpning på arbetstagare med provision och tantiem. Säkert inte årets kioskvältare ens i början av det flanellgrå femtiotal, som efterhand skulle få mer färg genom den amerikanska tuggummikulturens technicoloriga pasteller.
En man med sluttande axlar, liten mustasch och till synes linjaldragen sidbena. Ingen blixtrande talarbegåvning, ingen nytänkare eller ideologisk föregångsman. Två gånger gift, två döttrar, två söner. Hängiven släktforskare, han hörde till den berömda värmländska Geijersläkten och skrev också om denna en bok, Släkten Geijer jämte dottersläkterna von Geijer och af Geijerstam.
Fredagen den 18 november 1977 publicerade Dagens Nyheter en artikel av Peter Bratt under rubriken ”Geijer säkerhetsrisk!” Geijeraffären var igång och hur oförvitlig Lennart Geijers karriär och vandel än må ha varit så är det denna affär, där han utpekades som en risk för rikets säkerhet på grund av samröre med prostituerade kvinnor som kommit att sätta sin prägel på Geijers eftermäle. Nu har Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap i Göteborg skrivit en biografi över Geijer, som nyanserar bilden av vem han var, inte minst när det gäller hans radikala idéer om kriminalvården, där Geijer var stark motståndare till fängelsestraffet och hade en lika stark övertygelse om att goda samhällsvillkor hade avgörande betydelse både för att minska brottsligheten och rehabilitera brottslingar.
Titeln Och jag är fri har Ulf Bjereld hämtat från minnesanteckningar som Lennart Geijer förde, baserade på dagböcker och kanske avsedda att ligga till grund för en memoarbok som alltså aldrig blev skriven. Dessa minnesanteckningar har tidigare inte varit kända av forskningen som sökt klarlägga Geijers politiska roll och betydelse, så det är tidigare oredovisade inslag i Geijers liv och livshållning som Ulf Bjereld nu kan lyfta fram.
Lennart Geijers far var posttjänsteman och familjen flyttade runt en del. Skolåren i Karlskrona förflöt utan att Lennart utmärkte sig på något särskilt sätt. Så småningom började han studera nordiska språk i Lund och kom i kontakt med de unga socialdemokrater som var aktiva i universitetsmiljön, framför allt Tage Erlander, som långt senare i egenskap av statsminister skulle ge Lennart Geijer en plats i sin regering.
Geijer som dittills varit påfallande osäker när det gällde val av yrke fastnade plötsligt för juridiken, som passade honom utmärkt och han pluggade på samtidigt som han på olika sätt var politiskt aktiv, till exempel som valsedelsutdelare men också mer heroiskt som trots allt mycket stillsam agitator och medlemsvärvare bland Skåneslättens lantarbetare.
Ulf Bjereld skriver sig i god kronologisk ordning fram genom Geijers liv. Framställningen är lika balanserad i stilen som i förhållningssättet till huvudpersonen, detta är en text med akademiska drag och objektivitetsanspråk utan att vara tungfotad eller tillkämpat distanserad. Ibland kan en formulering kännas lite prudentligt överinformativ: ”Särskilt badandet är en syssla som Lennart Geijer livet igenom ägnar sig åt med glädje och kraft.”
Just kombinationen av glädje och kraft hörde ju till den under tjugotalet framväxande nazismens deviser, och det länder Lennart Geijer till ovansklig heder att han inte hemföll åt de nazistsympatier som var vanliga i akademiska kretsar på tjugo- och trettiotalen. Tvärtom engagerade han sig tidigt i den antifascistiska rörelsen.
Efter kriget kom den socialdemokratiska skördetiden, då det tycktes som om drömmen om det goda folkhemmet skulle vara på väg att realiseras. Lennart Geijer arbetade som jurist först hos hyresgäströrelsen och sedan vid Industritjänstemannaförbundet och därefter vid TCO. Han hade kvar goda kontakter med ledande socialdemokrater och blev så småningom på ett ganska naturligt och odramatiskt vis utsedd till konsultativt statsråd och därefter justitieminister.
Förutom den oerhört omdiskuterade ”Geijeraffären”, som alltså rörde det eventuella samröret med prostituerade och också kommit att kallas bordellaffären är de två händelser som tydligast sätter sin prägel på minnet av Lennart Geijers tid som justitieminister, flygkapardramat på Bulltofta år 1972 och ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm år 1975.
I båda fallen var det Lennart Geijer som för regeringens räkning förhandlade med gärningsmännen. I Bulltoftafallet lät han dem få sin vilja igenom och gav dem fri lejd och en stor summa pengar mot att de släppte sin gisslan. Vid ockupationen av den västtyska ambassaden krävde ockupanterna att den västtyska staten skulle släppa ett antal fängslade medlemmar ur den terroristiska Baader-Meinhofgruppen. Västtysklands regering vägrade gå med på dessa krav, och efter att ha mördat ett par personer i gisslan sprängde ockupanterna ambassaden, förmodligen genom något slags missgrepp vid hanteringen av sprängämnen. Flera av dem kunde gripas och utvisades inom kort, vilket några år senare ledde till det misslyckade försöket av ”Kommando Holger Meins” att kidnappa Anna-Greta Leijon, som var den minister som formellt fattade beslutet om utvisningarna av ockupanterna.
Lennart Geijer hade förmodligen om han fått råda frigivit Baader-Meinhofgruppens medlemmar, hans uttalade princip var att människoliv alltid måste sättas före prestige och pengar. Den uppenbara motsatsen till det resonemanget, att det uppmuntrar till gisslantagan och terroristisk utpressning avvisade han i sin övertygelse om att människor som bemöttes väl i ett gott samhälle knappast skulle ägna sig åt sådan verksamhet.
Nå, prostitutionshistorien då? Det hör till den här bokens stora förtjänster att frågan äntligen på ett sammanhållet och källkritiskt sätt blir utredd så långt det över huvud taget är möjligt. Det visade sig snart att DN:s artikel var felaktig på avgörande punkter. Tidningen tvingades be om ursäkt och betala ett skadestånd till Lennart Geijer, som omedelbart avsatte det till en fond för höjandet av kvaliteten i den undersökande journalistiken.
Det visade sig, som många minns, att det berömda PM som artikeln i DN hänvisade till, faktiskt existerade, men var av långt senare datum. Rikspolischefen Carl Persson hade överlämnat det till statsminister Olof Palme mitt under brinnande valrörelse år 1976. Palme gjorde inte vad han borde och diarieförde dokumentet. I stället förvarades det på statsministerns kansli och överlämnades till den tillträdande statsministern Thorbjörn Fälldin, som några år senare när denna segslitna historia nått riksdagens kammare kunde högtidligen intyga att innehållet var falskt, för bland de utpekade prostitutionskunderna fanns även hans namn med.
Lillemor Östlin, den så kallade Hinsehäxan, har redogjort för hur hon haft ett längre förhållande med Lennart Geijer, mot betalning. Anklagelserna var alltså inte obefogade. Sexköp var vid den här tiden inte kriminaliserat, men det skulle förmodligen varit möjligt att använda en sådan förbindelse som motiv för utpressning.
Lennart Geijer avled 1999, vid 89 års ålder. Den humanisering av kriminalvården som var det politiska mål som låg honom närmast om hjärtat blev aldrig realierad. Nya vindar blåste upp, där betoningen lades mer på individens ansvar än på samhällets misslyckande i samband med brottsligheten. Rättsskipningen blev tuffare, bland annat blev det allt ovanligare att grova brottslingar dömdes till rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse. Säkerheten vid anstalterna höjdes och den vårdideologi som gick ut på att kriminalvårdens främsta uppgift var att (åter)anpassa brottslingar till samhället sattes på undantag.
Man kan tycka att Lennart Geijer knappast är en politisk figur av sådana dimensioner att en biografi skulle kännas mycket angelägen, men genom att Och jag är fri också i så hög grad kommer att handa om samhälle och samhällsutveckling under turbulenta år blir den mycket läsvärd.
