[150124] Kampen mellan good guys och bad guys är ett återkommande tema i Michael Manns filmkonst som resulterat i mästerverk som Heat (1995) och Public Enemies (2009) – Miami Vice (2006) inte att förglömma. Det är jämnspeltheten mellan brottsling och polis som skildras i ömsesidig beundran med snudd på passion, där brottslingen visas respekt, till och med avund. Inte minst profileras den senares personlighet genom flammande kärleksförhållanden som borde haft framtiden för sig, vilket skapar bra stämning i salongen.
Så går det emellertid inte, de illegala hjältarna dör i eldstrid, kvar står oemotståndligt vackra och övergivna kvinnor, ”rånaränkor” skulle man kunna kalla dem. Premisserna har hela tiden varit klara. Förbrytarnas mål är snabba pengar, polisernas att försvara dem som redan har tjänat snabba pengar – fördel polisen.
Då är det lite spännande, att i Blackhat har regissören tagit steget fullt ut och gjort polisen/staten direkt beroende av en före detta brottslings, i det här fallet hackerns, medverkan för att avstyra ett globalt förstörelsehot. Blonde Chris Hemsworth får som Nick Hathaway uppgiften tillsammans med två smarta kinesiska syskon (vars föräldrar måtte ha smitit undan enbarnsnormen) som flinka medarbetare. Det är på liv och död för alla tre: för Nick straffrihet eller livstids fängelse, för syskonparet en diktatoriskt handhavd död om insatsen fallerar.
Hotet utgörs av upprepade datorangrepp, sprängningar i infrastrukturen för att manipulera till exempel råvarupriser, motivet är girighet som vanligt. (Skogens nyligen avslutade seminarium omkring aktiebörsens nutida beskaffenhet är en minst sagt läglig bakgrund för det som här utspelar sig på duken!) Hotets upphov är delvis arabiskt (vad annars?) men otäcka förbrytare av skilda ursprung skymtar i bakgrunden. Vi forsar fram genom datorernas elektriska nätverk i fysisk form, men utan att det bidrar till någon verklig rush.
Stressen och frenesin övertygar, den snabba intelligensen de tre har till sitt förfogande likaså, ändå slås de på fingarna av den fräcka kvickheten hos en Lisbeth Salander. Det blir ingen riktig fart på relationerna. Nick och systern blir visserligen kära, men brodern är så uppmärksam på hennes dygd att han stryker med. Det lyckliga slutet innehåller ingen befrielse, de försvinner varken gungande på vågen eller svävande i en luftballong som James Bond skulle ha gjort med sina brudar. De traskar ut ur handlingen med alla fyra fötterna på jorden.
Framtiden kan andas ut, men de förtrollande inslagen i det kriminella uppspelet mot vardagens monotoni uteblir. Som nu bortgångna Birgitta Stenberg sade om knarket: det skulle inte ha en sådan dragningskraft om det inte gav brukaren ett starkt och tydligt svar – på samma sätt tar förbrytaren stora risker för suset i möjligheterna som ligger inom räckhåll. Nu. Vogliamo tutto! som den italienska 70-talsvänstern ropade ut i sina slagord. (Hela lönen, halva makten, som Fi har modifierat sina anspråk till.)
Det skapar legender som den John Dillinger Johnny Depp spelar i Public Enemies, så förförande i hela samhället, att en av förföljarna och blivande FBI-agenten Melvin Purvis’ poliser i slutögonblicken inte förmår avlossa det avgörande skottet. Eller som en annan kollega visar Dillinger aktning genom att inte till någon annan är den älskade Billie yppa hans sista ord
Buy, buy Black Bird.
Tiden sprang ifrån Dillinger. Den nationellt samordnade polisverksamheten satte tillsammans med modernare förbrytarformer genom växande telekommunikationer hans karaktär av folkkär Robin Hood och livsgambler ur spel.
Robert de Niros karaktär i Heat har däremot hunnit bli en fullfjädrade tekniker i tidens anda och livsstil och smak i hans och hans motpols, hektiske Al Pacinos omgivning är i stort sett utbytbara. Det finns bara en hake för de Niro: bristande diciplin i förbrytarledet och det är det han faller på. Legenden är inte längre god, den är ett monster som heter Waingro. I de dyrbara slutminuterna vet de Niros Neil McCauley, att avrättar han inte monstret riskerar det när som helst att återvända, för resten av hans liv.
Flykten försenas, det banala ”lyckliga slutet” undviks och vi lämnade salongerna fullmatade med några av vår tids viktigaste dilemman, den gången.
Filmer som Heat och Public Enemies lever inte minst av Manns skicklighet att placera starka känslomässiga relationer i plötsliga kärleksförhållande, som sätter förbrytarlogikens drag gentemot myndigheterna ur spel. Mötet med kvinnor utanför den givna kretsen komplicerar och berikar historien vi gärna vill få berättad.
I Blackhat är de i stället in it together, vilket utvecklar monotoni till sist. Eller är det helt enkelt så, att det är tiderna som blivit tråkigare? Att bluffmakeriet utvecklats till en sådan vardagsvara, terrorhandlingarna och reaktionerna på desamma blivit så utsiktslösa, att de inte längre räcker till som utgångspunkt för en verklig thriller – där det att kunna skilja mellan ont och gott är en absolut, förmågan att urskilja det goda som något värt att dö för likaså – alldeles oavsett på vilken sida av lagen man står!
