[150124] Krigsfilmer tenderar bli antingen en narcissistisk glorifiering av den egna krigsmakten, eller en cynisk attack mot våld. American Sniper väljer den gyllene medelvägen och lyckas både ha och äta kakan.
Clint Eastwood försöker inte tona ned det patriotiska i American Sniper, men han gör det likväl trovärdigt på ett sätt som få lyckats med. Texasbon Chris Kyle må vara en simpel redneck från Texas, men man kan ändå inte låta bli att sympatisera när han i ett infall anmäler sig till grundträningen för specialstyrkorna för att kunna stålsätta sig i kampen mot yttre hot. Kyle börjar som prickskytt, den kanske mest krävande uppgiften av alla, men frustreras av att förpassas till att betrakta striderna i Irak genom ett kikarsikte, och väljer att istället följa med marktrupperna under deras räder.
Irak är en närmast dystopisk miljö med fallfärdiga hus, beväpnade människor och ett damm som ligger likt ett tunt membran över hela landet. Trots det är det Kyles hemland som blir ogästvänligt. Den amerikanska vardagen präglas av en tom existens där Kyle inte känner att han har något riktigt syfte, i den mån han faktiskt lyckas återvända dit. Kriget är allestädes närvarande, och något så alldagligt som en grästimmer eller borrmaskin påminner mer om skottsalvor. En av filmens karaktärer formulerar det mycket fint då han talar om hur soldaterna återvänder från kriget, men aldrig riktigt kommer hem. Kärleken till hustrun försummas ständigt då konflikten på andra sidan jorden kallar.
Filmens styrka ligger i kontrasten mellan turerna i Irak och vardagslunken hemma. Eastwood blundar inte för krigets fasor och vilka förödande effekter dessa har på alla inblandade, utan att för den sakens skull tona ned den nationalistiska andan (i begreppets positiva bemärkelse). USA är ett land värt att vara stolt över och kämpa för, samtidigt som soldaternas förhållande till landet blir rent destruktivt. Det enda man kan invända mot är att inte ens en regissör av högklass som Eastwood lyckas befria eldstrider helt och hållet från att bli repetetiva; efter ett tag tröttnar man på närbilder av skjutande soldater i profil.
Budskapet handlar varken om pro- eller antipacifism. Det är ett gripande personporträtt som visar att våld ibland är sista utvägen, om än en smärtsam sådan.
