[150120] 
Ett historiskt drama om ett matematiskt underbarn vars diagnos gör att både arbete och nära relationer får lida. Nej, det är inte A Beautiful Mind, men likheterna är slående.
Innan man diskuterar The Imitation Game kan det vara bra att vara bekant med begreppet ”Oscar-bait”, eller ”Oscarsbete” som det kanske skulle kunna heta på svenska. Det syftar på filmer som inte verkar rikta sig till gemene biobesökare i första hand, utan snarare är gjord för att håva in så många utmärkelser som möjligt. Just Oscarsjuryn verkar lätt att blidka så länge de får bocka av vissa punkter på sin lista. Historiskt drama, ”based on a true story”, vänskap trots kulturella skillnader, plattityder och gärna en karaktär med ett lätt handikapp är flera ingredienser som alla återkommer i flera av de filmer som tagit hem priset för ”Bästa film.” (The Kings Speech gör sig osökt påmind.)
Vad har detta med The Imitation Game att göra? Nästan allt. Benedict Cumberbatch axlar rollen som matematikern Alan Turing, vars uppdrag under andra världskriget var den omöjliga uppgiften att knäcka meddelanden genererade av den tyska Enigma. (Historiskt drama? Based on a true story? Check!) Det uppstår vissa förbistringar inom arbetsgruppen när Alan börjar gå de andra på nerverna med sin sociala inkompetens, samtidigt som ingen kan neka att han gör en stor insats i arbetet. Turing lär ha haft vissa drag av Asperger, men i filmen skulle han kunna diagnostiseras av den mest oerfarne av psykologstudenter.
Cumberbatchs insats är strålande, men de som har sett BBC:s serie Sherlock kommer ha svårt att skilja mellan matematikern och mästerdetektivens nästan identiska högmod och systematiska problemlösning. Det är ingen dålig prestation, men vid det här laget måste han kunna göra den i sömnen.
För att säkra en garanterad Oscarsnominering har man även slängt in lite budskap som ligger helt i tiden; det är viktigt att filmen ger sken av djup utan att råka trampa folk på tårna, så det handlar mest om att sparka in öppna dörrar. Keira Knightleys karaktär särbehandlas för att hon är kvinna och Alan själv när han efter halva filmen visar sig vara homosexuell. Det senare temat introduceras efter att så lång tid passerat att det mest framstår som en försenad brasklapp.
Med detta sagt vill jag tillägga att The Imitation Game likväl är sevärd. Den är både gripande och underhållande, men något annat hade knappast varit möjligt när det mesta har lyfts ur ett oräkneligt antal Oscarsvinnare.
