[150115] 
”Vi ska göra allt för att överträffa de första tjugo åren!” Med de orden avslutar GöteborgsOperans nye vd Ronnie Hallgren den praktfulla jubileumsbok ”Tjugo år av scenkonst”, som operan sjösatte i slutet av 2014.
Med bilder, intervjuer och kommentarer låter man tjugo väl valda produktioner sammanfatta vad som hänt sedan 1994. Att överträffa det kan sannerligen ses som en utmaning.
För den som glömt den turbulenta processen från ax till limpa inleds boken med en sammanfattning av utvecklingen och diskussionerna fram till det nya operahus som i oktober 1994 stod klart för invigning. I slutet av boken finns ett kalendarium över alla verk som producerats i huset sedan dess. En guldgruva för minnet. Av dem har man lyft fram tjugo guldkorn med rejäla bilder, faktaartiklar och personliga berättelser av någon av verkets huvudaktörer – sångare, dansare, koreografer, scenograf, kostymör, regissör, dirigent och tonsättare. Bildbyline saknas av någon anledning vid alla bilder.
Först ut är Virpi Pahkinen, som både dansade och koreograferade i invigningsoperan Aniara och fick undertecknad att fälla följande kommentar i recensionen, att hon som koreograf och i rollen som den kvinnliga piloten Isagel ”svarar mycket för att helheten utstrålar en sådan smärtsam skönhet”. Som en vink om att det är baletten, omdöpt till Göteborgsoperans danskompani, ett ”spjutspetskompani”, som stått för en alldeles särskild förnyelse, så är det också en dansare som får avsluta personporträtten i boken. Där möter vi den prisade koreografen Sidi Larbi Cherkaoui, som våren 2014 visade på sin förmåga att tvärvetenskapligt korsbefrukta dansen genom sitt samarbete med skulptören Antony Gormley.
Däremellan berättar ytterligare fem dansare om sin kärlek till dansen och även till Göteborgsoperan som av många hyllas för sitt ohierarkiska och vänliga arbetsklimat eller som koreografen Martino Müller sammanfattar det: ”…välorganiserat, professionellt och respektfullt”. Alexander Ekman, som var en av koreograferna bakom produktionen 3 x Bolero våren 2008 citerar en recension i The Boston Globe: ”The Swedish company is simply fabulous … this company can do anything”.
Att speciellt dansarna i stor utsträckning har så olika bakgrunder, både geografiskt och erfarenhetsmässigt är nog en förklaring till den dynamik och djärvhet som präglar uppsättningarna. Det i sin tur bidrar till att attrahera samtidens mest intressanta koreografer. Dessutom, om nu dansen är ett ordlöst språk, så präglas de texter många av dem bidragit med av språklig vitalitet med en hel del kuriosa från egna upplevelser.
På operasidan påminns vi bland annat om den stora satsningen på Richard Strauss med Yannis Houvardas som regissör bakom bland andra Rosenkavaljeren, där huvudrollerna sjöngs av inte mindre än tre Metropolitansångerskor – Nina Stemme, Katarina Karnéus och Camilla Tilling. Och Katarina Karnéus, med femårskontrakt på operan, beskriver i sin berättelse Göteborgsoperan som ett av de mest välkomnande husen i världen. Hur Ida Falk Winland värvades av regissören David Radok från sin utbildning i London för att sjunga Cleopatra i Händels opera Julius Caesar är bara ett exempel på hur okonventionellt rekryteringen kan gå till. Samtalet från agenten ska ha låtit ungefär så här:
”Har du sjungit Cleopatra någon gång? ”Nej.” ”Men du har sjungit Händel”? ”Ja”. Har du noterna? Om inte, gå till biblioteket och låna. Det går ett flyg från Heathrow till Göteborg om fyra timmar”.
Andra operastjärnor som kommer till tals i boken är Malin Byström och Tomas Lind medan musikalgenren representeras av Peter Jöback i rollen som Robert i Kristina från Duvemåla, rollen som han säger förvandlade honom från kändis till erkänd. Dirigentjobbet representeras av Giancarlo Andretta, som var GöteborgsOperans förste gästdirigent. Han berättar bland annat att han har huvudet fullt av alla roller i 163 operor och själv brukar hoppa in om någon sångare uteblir vid repetition.
Urpremiär på ett nyskrivet operaverk är något särskilt stort och betydligt sällsyntare än nya dansverk. Boken låter oss ta del av tonsättaren Daniel Börtz berättelse om tillkomsten av hans opera Goya. Allt som allt är denna bok fylld av samtida musikhistoria, därtill rikt illustrerad. Att det inte är fråga om att vila på lagrarna framgår tydligt när framtiden beskrivs.
Boken avrundas med några recept från operans egen restaurang. Allt som allt blir boken till en rejäl godbit, inte bara för en operanörd utan kan kanske också tjäna som inkörsport och förmå radera en och annan förvillelse när det gäller uppfattningar om de sceniska konsterna. Att boken inte varit forum för eventuella invändningar mot denna entydiga kärleksförklaring till en arbetsplats som sysselsätter drygt tusen personer kan man förstå.
