[150114] 
Drama, intriger och reflexivitet: Birdman är inget mindre än ett självmedvetet kammarspel i modern miljö.
Micheal Keaton axlar rollen som en tydlig karikatyr av sig själv. Riggan är en skådespelare som tjugo år efter sin storhetstid fortfarande försöker bli av med superhjältestämpeln han tilldelades då han spelade Birdman i tre filmer. Hans ambition är att sätta upp en pjäs baserad på Carvers What we talk about when we talk about love, där han skrivit manus, regisserar och spelar.
Omvärlden visar inte samma förståelse eller intresse för hans ambitioner. En av skådespelarna måste i sista minut ersättas av den självgode Mike (Edward Norton) som genast börjar ändra manus och regi, det pågår diverse intriger backstage, förhandsvisningar går åt skogen och mitt uppe i allt detta kämpar Riggan mot rösterna i sitt huvud och sporadiska hallucinationer. Den kaotiska och febriga stämningen fångas av intensiva och nästan påfrestande jazztrummor som aldrig låter åskådaren komma till ro.
Till detta hör att filmen är gjord i vad som ser ut att vara en enda lång tagning. Även här förvägras man en paus för stanna upp och hämta andan. Kameran ambulerar i teaterbyggnaden och stannar upp ibland för att observera diverse karaktärers dispyter, men man klipper aldrig. Allt är ett enda långt kontinuum utan mellanlandningar.
Förutom Keatons insats som ”sig själv” är det värt att lyfta fram Emma Stone i rollen som Keatons upproriska dotter Sam, men inte bara för att hennes strålande prestation är värdig en Oscar. Dottern fungerar likt en katalysator som tvingar fram alla karaktärers dolda jag. Alla har de en fasad som de vill presentera för omvärlden, dottern i allra högsta grad, men så fort man börjar skrapa på ytan framträder en osäkerhet som packas undan i ren panik. Riggan är ett nervvrak som i tvivel på sig själv tar varje chans han får att försöka sparka skådespelare eller ställa in förhandstittar på pjäsen. Mike spelar en roll överallt utom just på scen, där han tillåts vara sig själv. Sam har gått igenom en period med droger i ett försök att äntligen få uppmärksamhet från den frånvarande fadern, men avfärdar varje närmande med en kaxig förolämpning eller pik.
Trummor, kameraåkningar och skådespelarinsatser harmoniseras tills de lyfter kammarspelet till nya höjder, och trots att januari inte ens kommit halvvägs är det knappast en särskild vågad gissning att Birdman kommer hamna på många listor över årets bästa filmer.
