[150109] Den vanvettiga brutalitet som driver japanske lägerkommendanten kallad ”the Bird” (i verkligheten Watanabe) i Angelina Jolies film Unbroken är inte helt olik den okontrollerade Frank i David Lynch’s Blue Velvet från 1986.
Men det är inte the candy-colored clown you call the Sandman som driver honom, utan en militäranda i krigstid präglad av en kejsarsfär som blåst upp till religiös tillbedjan bortom proportion.
Jolie har tagit utgångspunkt i ett öde av de ofattbara. Långdistanslöparen Louis Zamperini (1917-2014), hårdtränad enligt utmattningsprincipen – if you can take it you can make it – hamnar (efter att ha sprungit final i Berlin 1936) i egenskap av flygare under Stillahavs-kriget i en näst intill omöjlig överlevnadssituation till havs tillsammans med två stridskamrater. De plockas upp efter fyrtiosju dagar, men av ett japanskt fartyg, varefter vi skall bevittna krigsbrutaliteten på nära håll.
I över två timmar.
Den skildras som en perverterad kärleksakt. The Bird lägger med en gång märke till styrkan i Zamperinis blick, blir trollbunden av den och misshandeln av Louis antar allt mer passionerade former. Den senare blir å andra sidan som besatt av att uthärda misshandeln tills han slutligen, efter att mot bättre vetande ha lyckats lyfta ett gigantisk timmerstycke över huvudet, utstöter ett vrål av befrielse, som växer och klingar ut till ett himmelskt omen för den amerikanska krigssegern, kulmen i mötet mellan nationer i kamp.
Man ser Angelina Jolies film, med manus av bröderna Cohen, som en plågsamt utdragen skildring av det groteska i själva krigets existens, alltid lika outhärdligt att följa. Dess sätt att låta unga män slå ihjäl varandra i en rituell maktkamp med alldeles för ödesdigra maktmedel till sitt förfogande.
Men sedan?
Den omständlighet och detaljrikedom filmen tar sig fram med får den att påminna mig om pedanteriet i Blå är den varmaste färgen. Det blir ytterligt tålamodsprövande, poletten faller ned i ruta två men filmen säger därefter inte så mycket mera än att den fäst uppmärksamheten på ett minst sagt anmärkningsvärt exempel på konsten att överleva.
Louis Zamperini återvände till Japan som bärare av den olympiska elden till Nagano 1988, inte långt från hans forna läger. Han sökte sin plågoande för att åstadkomma försoning, men avvisades.
Som Russel Crowe säger i Body of lies (2008), denna gång angående konflikterna i arabvärlden:
Those people don’t wanna negotiate … and they want every infidel converted or dead.
