[150107] I valtider blir vi påminda om medelklassens växande självmedvetenhet. Till en av valets viktigaste frågor både 2010 och 2014 utsågs skolan i flera undersökningar. Utbildning är kanske själva kärnan i medelklassens ökande inflytande.
Så när min bok Medelklassens individuella revolution kom ut 2009 var den vältajmad. Utbildning är ett av bokens teman. Men i ett avslutande avsnitt skriver jag att lycka är ett nyckelbegrepp för att förstå medelklassen som samhällsfenomen. Så när jag för två år sedan bestämde mig för att bygga ut boken med några nya avsnitt, blev det lyckobegreppet jag började med.
Filosofen Bengt Brülde är en av landets mest kända lyckoforskare. Jag gjorde en intervju med honom och byggde på med att sammanfatta Sissela Boks skildring av lyckodiskussioner under några tusen år i Om lycka. Från Aristoteles till vår tids hjärnforskning. Men sedan började jag famla efter att skriva ytterligare några avsnitt. Jag hade ingen given kompass att följa för fortsättningen. Kultur var ett tänkbart tema som jag lämnade tills vidare. Istället började jag nysta i några trådar om utbildningsfrågor som dykt upp i olika former. En av trådarna handlar om relationen mellan hand och huvud, som jag skrev om redan i första upplagan.
Vi har olika stilar för att lära oss och förstå vår omvärld. Till utgångspunkt för den nya upplagan tog jag ett möte med en gammal klasskamrat. Trots att jag mindes honom som ganska genomsnittlig både för oss elever och för lärarna trivdes han aldrig särskilt bra i skolan. Samtidigt pratar alla om behovet av ett livslångt lärande. Varifrån får min skolkamrat lusten till det?
Den frågan ledde till nya frågor om hur utbildningen ser ut och vad som kan skapa en positiv lärandemiljö. I första upplagan beskriver jag hur huvudet alltmer tagit över handen i kunskapsutvecklingen och inom produktionen. Nu följer jag handens historiska väg mot mekaniseringen, via mentala kartor och utnyttjandet av naturresurser. Hanterandet av naturresurserna är en aspekt som fått allt större betydelse för vår självbild.
I förlängningen av resonemanget närmar sig nu hand och huvud varandra och utbildningen måste därför förändras så att mötet underlättas. Digitaliseringen blir en nyckel till detta och har en stor potential att bli en emancipatorisk kraft i samhället. Digitaliseringen bryter också ner många av det analoga samhällets strukturer och i samma rörelse följer många av det analoga samhällets maktstrukturer. Allt detta kan öppna ögonen för nya perspektiv och möjligheter.
I Dagens Nyheter kunde man en dag läsa denna rubrik: Fitness snart viktigare än bildning. Den väcker frågan om vi har en utbildningskris och den engelske sociologen Zygmunt Bauman menar att det är just vad vi har. Postmodernismen handlar inte bara om konst och arkitektur utan även om samhällsutvecklingen i stort, som utbildning. Alla internationella utvärderingar på grundutbildning och på universitet hamnar därmed fel när de utgår från modernismen, vars logik nu håller på att överges. Politiker som Jan Björklund blir till en pappersfigur i ett samhälle där spänningen mellan nationell politik och global ekonomi blir allt tydligare.
Enligt Zygmunt Bauman löser postmodernismen upp flera av det moderna samhällets strukturer. Tiden är inte längre kontinuerlig, kumulativ och riktad framåt utan blir alltmer episodisk. Lärandet övergår alltmer till en ny nivå där de etablerade institutionerna hamnar i en kris. Samtidigt sugs akademikerna in på en ny och bredare arena som orkestreras av medierna. De upptäcker nu, skriver han, att de måste konkurrera med idrottsutövare, popstjärnor, lotterivinnare, terrorister, bankrånare och massmördare. ”Här har de mycket små chanser att vinna”.
Lycka tycks vara ett fundamentalt begrepp för oss människor, oberoende av modernism eller postmodernism. Idag ser vi medelklassens betydelse för att hålla de ekonomiska hjulen snurrande, med konsumtion av kök och badrum, kläder och resor i en allt snabbare roterande lyckohjul. Ett materialistiskt förtingligande av lycka som samtidigt blir en mänsklighetens dödsdans.
Lycka är något större än ren konsumtion, säger Bengt Brülde. Men här finns också möjligheter till en förändring. Lycka relaterar sig ofta till strömningar i tiden. Om lycka kan vändas från en ohållbar materiell konsumtion till den digitala världen så kan framtidens lyckoprojekt växa ofantligt utan att behöva hota existensen för vår tillvaro. Det som krävs kan kännas revolutionerande. Så gör dig redo!
