[141219] Molière, född Jean-Baptiste Poquelin har med sina komedier präglat den franska och internationella teatern i århundraden. 1643 var den då 21 årige Molière en av grundarna till det kortlivade teatersällskapet L’Illustre Théâtre, men det var med sin flitigt turnerande teatergrupp La Troupe de Molière som han fick sitt erkännande. Han kom att tas under den franske kungen Louis XIV:s beskydd och fick därigenom möjligheten att skapa sig en hemvist för sin teater på Théâtre du Palais-Royal. Det var under den tiden i det strängt hierarkiska och religiösa 1660-talets Frankrike som Molière skrev sin mest skandalomsusade komedi Tartuffe, i vilken han drev med religiöst hyckleri, girighet, omoral och dubbelmoral genom sin gycklande humor som kommit att bli hans signum.
I pjäsen Tartuffe ser vi en högboren familj där den godtrogne fadern Orgon låter sig duperas av den fattiga och skenheliga bedragaren Tartuffe, medan den övriga familjen och dess städerska förgäves gör allt i sin makt för att avkläda bluffmakarens lögner och återställa ordningen i hemmet. Och när de till slut lyckas få över den vilseledda fadern på sin sida är det redan för sent.
Men hur står sig Tartuffe idag, vem är det man gycklar med när patriarken som familjens överhuvud fått lämna sin post och när den största skammen man kan tänka sig inte längre är en hycklande gudfruktighet? Det som 1664 var en kittlande och förbjuden pjäs som vågade gyckla med det allra heligaste, religionen och den prästerliga fromheten får i denna uppsättning svårt att finna sin omedelbara identifikation hos publiken och därigenom blir inte heller humorn lika direkt. Kanske har hycklaren och bedragaren fått en så normaliserad och urskuldad position i vardagen att den inte längre är något att skämta om?
I Tobias Theorells Tartuffe är familjen mer jämställd och bedragaren Tartuffe mindre religiös, dock välspelad med lismande list. Handlingen är placerad i nutid, i herrgårds eller slottsmiljö. Den sinnrika scenografin med sina höga vackert utsirade helboaserade väggar tornar upp sig över familjen och dess förehavanden som för att manifestera fåfängan i deras interna småaktigheter. Scenografin visar sig också bli ett oöverstigligt hinder i kampen om platsen på scenen.
Molières Tartuffe är skriven på versmåttet alexandrin, något som ställer stora krav på skådespelarna. Till en början känns språket styltigt och obekvämt, som om de inte kommit överens om läsningen av texten. Vissa skådespelare lägger mycket tyngd på rimmen med en förhöjd spelstil medan andra intar ett mer naturalistiskt förhållningssätt.
Så småningom finner de dock en gemensam rytm, och då örat också har vant sig vid att de pratar i rimmad form känns det mer behagligt och organiskt att lyssna till. Fokus ligger på texten och orden medan de kroppsliga uttrycken ges en underordnad betydelse. Därigenom bleknar även delar av de undertexter och karaktärslager som kan öppna upp föreställningen och bidra till en närmare upplevelse för betraktaren.
Uppsättningen känns återhållen och hårt regisserad, så de galenskaper och det lekfulla spel som Molière annars uppmuntrar till kan bara anas som ansatser hos skådespelarna. Men om tyglarna tillåts lossas kan kroppen med tiden förenas med orden, så att de inte längre blir till tvingande band.
Man utnyttjar visserligen förtjänstfullt Johan Ulvessons komiska talang och tajming, men han kunde ha fått större utmaningar då hans gestaltning av Orgon med sitt humoristiska kroppsspråk och kuvade framtoning känns igen ur Ulvessons tidigare rolltolkningar. Det ofrånkomliga slutet a la Deus ex machina, där det i denna Tartuffe är självaste Kung Louis XIV som kommer och ställer allt till rätta till sist, blir än mer ansträngt i sammanhanget.
Ett dilemma varje regissör ställs inför rörande klassiska pjäser är huruvida dessa får anpassas och stöpas om i en modernare tappning och i vilken kontext man sedermera väljer att finna sin nya signifikans. Den svårigheten blir också synbar i denna uppsättning av Tartuffe där man tenderar att hamna i någon sorts mälta mellan nutid och dåtid, utan tydlig identitet.
