[141208] Sällan sätter teatrarna i Göteborg tänderna i något verk av 2005 års nobelpristagare i litteratur, Harold Pinter. Att då bjudas in till ett ombonat vardagsrum högst upp på Stora Teatern för att ta del av ett kärleksdrama av det pinterskt gäckande slaget blir oemotståndligt.
Enaktaren Älskaren från 1962 är en av Pinters mer lättsamma satirer. Här blir den extra förvirrande, då båda rollerna görs av kvinnor.
Hur hålla liv i den äktenskapliga erotiken? Frågan kan tyckas odödlig. Harold Pinter visar med räven bakom örat på en lösning, som visar sig bli en låsning. Ett traditionellt engelskt medelklasspar, där mannen går till sitt dagliga jobb medan hustrun är pysslande hemmafru, har skapat ett rollspel ihop. Det dröjer en bit in i föreställningen innan det görs klart, att det bara finns en man i dramat, om man nu inte redan vet det. Det äkta paret har hittat på en lek för att krydda sitt äktenskap. ”Kommer din älskare idag?” är den stående frågan från mannen när han går på morgonen. Hennes svar blir ett rutinmässigt och oskuldsfullt ”ja”.
När dörren slår igen bakom mannen klär hon vanligtvis om sig i sexunderkläder och höga klackar i väntan på sin älskare, som visar sig vara samme man fast nu i rollen som eldig förförare. De två faller genast in i en inarbetad erotisk lek som varandras älskare/älskarinna. När älskaren gått och mannen kommer hem på utsatt tid vidtar en dialog i den absurda skolan om hur dagen varit. Det hela växer sig till ett maktspel som skärps när mannen vill ha slut på leken. Leken visar sig dock svår att ta sig ur, blir i stället till ett fängelse. Riktigt så ser inte den föreställning ut som spelas ännu fem gånger högt upp på Stora Teaterns ena balettscen.
Play Teaterkonst har arbetat med uppsättningen ett par år och gjort en feministisk tolkning av pjäsen, där båda rollerna spelas av kvinnor. Med det tonas det traditionella könsmönstret ner, så ock de erotiska schablonerna (alltså inga sexunderkläder, typ). Desto mer har man velat tydliggöra själva texten, de pinterska replikerna. Iscensättningen har gjorts så att den antagit formen av en arena med publiken runt om och nästan på scenen, delvis i soffor och fåtöljer som en förlängning av spelets vardagsrum. Skådespelarna, Annaruna Kax med munnen i ett fruset leende i den kvinnliga rollen och Karin de Frumerie i den mer kaxigt manliga, blir som två duellanter som går sina ronder och förvaltar replikerna bra även om något av glöden tycks falnad. Som texten är korrekt översatt blir det onekligen extra förvirrande när det talas om ”han”.
Jag har svårt att se vad denna genusrelaterade tolkning egentligen tillför men accepterar fullt ut ambitionen att ge en ytterligare dimension till Pinters rollspel för att sätta tankarna i spinn ett varv till. Genom satsningen på en kvalificerad kompositör/musiker som Zofia William Åsenlöf för att knyta ihop ”ronderna” med nyskriven gitarrmusik skapas också en unik musikalisk upplevelse. Så passa på!
