[141207] Caremanskandalen och konkursen i JB Education satte ljuset på problemen med riskkapitalägda företag inom vård och utbildning. De redan starkt ifrågasatta företagen såg sig tvungna att ändra policy när det gällde öppenhet och tillgänglighet för medierna.
Ändå blev det ingen lätt resa för journalisterna Carolina Neurath och Jan Almgren när de gjorde research och intervjuer för boken De svenska riskkapitalisterna.
Låt oss till att börja med se på hur riskkapitalföretagen arbetar, de är ju inga vanliga aktiebolag där produktionen av varor eller tjänster står i centrum och den eventuella vinsten fördelas på ett ofta stort antal aktieägare. Riskkapitalbolagen finns inte till för att producera något annat än vinst, de äger och driver företag endast för att öka deras värde och kunna sälja dem med förtjänst.
När ett riskkapitalbolag öppnar en fond och bjuder in investerare börjar det också omedelbart att plocka ut en avgift på det insatta kapitalet. Det kan röra sig om en till två procent, men med de enorma summor som det här handlar om blir det stora pengar, och det kan dröja innan riskapitalbollaget börja göra förvärv men avgiftsuttaget tickar på. Förvärven finansieras oftast genom att de förvärvade företagen belånas högt. Sedan gäller det för riskkapitalbolaget att effektivisera och rationalisera företagen så att deras värde höjs och de kan säljas med förtjänst, varvid investerarna också gör sin vinst. Mest vinner dock riskkapitalbolaget, särskilt om effektiviseringen ger en högre avkastning än beräknat, då kan bolagets ägare i så kallad carry tillgodogöra sig mycket stora belopp.
När aningslösa eller cyniska svenska politiker släppte in riskkapitalägda företag i vård, omsorg och utbildning krattade de manegen inte bara för ett antal företagare och ägare som gjorde stora vinster, de beredde också marken för de katastrofer de borde haft vett på att både förvänta sig och förhindra.
Carolina Neurath och Jan Almgren som hör till Svenska Dagbladets ekonomiredaktion, den absolut bästa i Sverige, berättar om hur företagsledningen i det riskkapitalägda vårdbolaget Attendo med VD:n Henrik Borelius i spetsen besökte Örebro där vanvård och andra brister på ett av företagets äldreboenden fått kommunpolitikerna att säga upp avtalet med det. Kommunpolitikerna lät sig inte övertalas att gå ifrån sitt beslut, och då tog företagsledningen till det värsta hot man kunde tänka sig, att det om vårdavtalet upphörde skulle bygga om fastigheten till asylboende åt romer. Detta, tänkte man sig, borde skrämma kommunpolitikerna till att ändra sig.
Så blev det inte, och inte heller lyckades företagsledningen få löfte om kontrakt på ett nytt äldreboende under uppförande mot att man släppte det som kommunen tagit över. Företaget ville att man skulle runda lagen om offentlig upphandling och erbjöd juridisk hjälp för att det skulle gå utan problem. Inte heller detta lyckades, vilket om inte annat visar att även om borgerliga politiker på riksplanet fjäskar för riskkapitalet så finns det andra borgerliga politiker på den kommunala nivån där företagens råhet och girighet märks mest som vågar sätta sig emot deras härjningar.
De svenska riskkapitalbolagen sätter av skatteskäl sina huvudkontor på Jersey och Guernsey, och det är inte några kontor i vanlig mening, där bedrivs ingen annan verksamhet än styrelsemöten, och den nya attityden efter skandalerna gjorde det möjligt för Carolina Neurath och Jan Almgren att få intervjua styrelseledamöter. De visade sig vara engelsmän utan kännedom om svenskt näringsliv och svenska förhållanden. Deras styrelseuppdrag var mest en fasadfunktion som gav dem väl tilltagna arvoden utan arbetsinsats.
Minst lika intressant är att Carolina Neurath och Jan Almgren också fått intervjuer med ägarna till de fyra stora svenska riskkapitalbolagen. En av dem, Björn Savén i London, vill gärna framhålla att de lönenivåer som det ibland klagas på i riskkapitalbolagen är överdrivna. Själv, menar han, har han nog aldrig haft en årslön över tio miljoner. Det kan, som Carolina Neurath och Jan Almgren konstaterar, äga sin riktighet, men Savén har under åren 2010 och 2011 haft ersättningar på 134 miljoner kronor. Ungefär likadant är det med ägarna till de tre andra företagen.
Just nu pågår alltså någon slags tvätt av riskapitalbolagens rykte. De har också fått sluta med räntesnurrorna, där stora lån till hög ränta togs upp från företag inom den egna koncernen utomlands, vilket gjorde det möjligt att använda kapitalkostnaderna till att sänka skatten i Sverige medan pengarna gick till skatteparadis där de alltså kunde behållas inom koncernen.
Vid intervjuerna framgår det att riskkapitalbolagen möjligen underskattade problemen med att vara verksamma inom vård, omsorg och utbildning. Det kan rentav bli så att de drar sig ur den typen av verksamheter. Det är inte lätt att effektivisera där utan att det på något sätt drabbar de boende inom äldrevården eller eleverna i skolan.
Nyligen uttalade sig årets mottagare av Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, alltså ekonomipristagaren Jean Tirole, om hur politiken bör förhålla sig till företagen inom välfärdssektorn. Han såg inga som helst problem med vinstjakten, utan ansåg att statens och kommunernas skyldighet främst är att stötta företagen så att de kan vara framgångsrika i sin verksamhet. Det är inte första gången ekonomipriset går till en världsfrånvänd marknadsromantiker, det är bara att hoppas att verklighetens erfarenheter får väga tyngre än hans teorier.
