[141201] Som en skräckfars, där Sofia Fredén återkommer till temat vinna eller försvinna, framstår hennes nyskrivna pjäs After Work, som haft urpremiär på Göteborgs Stadsteater. Julee Cruise´s Twin Peaks-stämda hit Floating och Peter Svenzons robotlika koreografi fångar upp den surrealistiska stämningen och anger formen. Man både skrattar och våndas och känner sig snart som i ett Kafka-land.
Dagens arbetsliv i ett nötskal, kunde man tänka. I Nora Nilssons regi illustrerat genom ett strikt koreograferat rörelsemönster, där scenens fem kontorskvinnor gör robotlika entréer och sortier i exakt samma inrutade banor. Fixpunkten är de fem stolar i rad, som blir en torftig symbol för den existentiella frihet som kvinnornas liv tycks ha krympt samman till. Varje fredag träffas de för en Afterwork-drink och lägessummering, som utvecklar sig till tragikomiska dialoger kring livets trivialiteter. Men. ”En ska bort”, är nu ett allt överskuggande rykte som nått dem och det är hos den sällan närvarande kvinnan, själva chefen, Michelle (Lisa Lindgren), som avgörandet ligger, ska man tro. Tills det allt mer står klart att de alla är i händerna på den oförutsägbara ”Processen”. Misstänksamheten slår sönder gamla lojaliteter. Regler som ”sist in först ut” eller likalönsprincipen är satta ur spel i den desperata kampen om jobben. Förutom att den äldsta av arbetskamraterna, Carina Bobergs Marianne, har en make som väntar med middagen där hemma, är det ovisst vad som väntar utanför kontorsdörren. Ingenting håller egentligen de sinsemellan olika och träffsäkert profilerade kvinnorna samman annat än jobbet. Att sitta ensam en fredagskväll, som Mia Höglund-Melins sturska Eva med håret i symbolisk tuppkam kan tänka sig, ser de andra som otänkbart. ”Vad ska folk tro?”. Att sticka av från mängden, som att till exempel välja något annat resmål än Barcelona, tycks alltför utmanande. Att den yngre Eva dricker öl direkt ur flaskan medan den äldre Marianne dricker ur glas fungerar som tids- och generationsmarkörer.
Stämningen tätnar allt mer kring frågan vem som ska bort och Kafka-syndromet med sina drömlika och surrealistiska inslag skulle bli än tydligare om Processen blivit lite mer utdragen. Dream pop-låten Floating är träffsäkert vald att ledsaga detta drama, som utvecklas till en surrealistisk kamp på liv och död. Livet som en gungfly, där förutsättningarna kan förändras på nolltid.
