[141130] Det är nog lite för lätt att tjäna pengar på medioker spänningslitteratur. Nu kommer Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt med den fjärde boken i serien med kriminalpsykologen Sebastian Bergman som huvudperson, och han är lika stökig och sexberoende som han varit i de tidigare böckerna, vilket kanske gläder en och annan trogen läsare. För sådana har tydligen Hjorth och Rosenfeldt, både i Sverige och utomlands, där konceptet Swedish Crime tycks ha blivit rena livsluften för förströelseläsarna.
Den stumma flickan inleds med ett massmord, en hel familj utplånas, och tanken går förstås till Cluttermorden i början av 1950-talet, där en familj i Kansas mördades av två unga män som så småningom skulle komma att avrättas genom hängning. Jag antar att Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt kan ha haft detta massmord i åtanke, inte minst som det också fick ett litterärt efterspel, Truman Capotes mästerliga pionjärverk inom den dokumentärfiktionära genre som fick namnet new journalism, Med kallt blod.
Jämförelsen ska inte dras för långt, Den stumma flickan är ju en alltigenom fiktiv historia, men man kan ändå inte undgå att fundera över vilken kvalitetsskillnad det är på Capotes bok och den här, som känns väldigt mekaniskt tillrättalagd, man ser liksom en prydligt rätvinklig stomme som berättelsen riggats upp på och känslan blir att handlingen traskar fram enligt plan och med här och där inlagda väl förberedda överraskningseffekter som inte blir särskilt överraskande.
Nåväl, massmordet, vilket ju borde vara en oerhörd tragedi ur vilken en mollton kunde klingat genom hela boken, försvinner snabbt i bakgrunden till förmån för skildringen av en mängd tilltrasslade relationer inom den polisiära kontingent som rycker ut från Stockholm till det exotiska Torsby för att om möjligt lösa mordgåtan. Som inte visar sig vara så värst gåtfull, det är inte så svårt att gissa sig till vem mördaren är. Sedan kommer en liten twist på det, just som en överraskning. Man anar dock att den är på väg, det vore annars för mycket bok kvar sedan mördaren avslöjats.
Huvudpersonen Sebastian Bergman är inte ett dugg trovärdig. Det är omöjligt att tänka sig att en psykolog skulle kunna fungera inom sitt yrke med så usel impulskontroll och sådana egendomliga idiosynkrasier som Sebastian dras med. Han är ett uppenbart terapifall, som bland mycket annat är så hemsökt av hjärnspöken att han inte vågar berätta för den polis som arbetar tillsammans med honom att hon är hans dotter.
Hans Rosenfeldt har ju i tv-serien Bron visat att han gärna sätter den realistiska trovärdigheten på spel genom att låta polisiära huvudpersoner dras med diverse psykiatriska problem och personlighetsstörningar. Det funkar bättre i tv där han får hjälp av regissörer, dramaturger, scenografer och inte minst musiksättare/kompositörer som skapar stämning kring hans konstiga figurer. I litterär form känns de bara överkonstruerade.
Boktitelns stumma flicka är kusin till de mördade barnen och befann sig när morden ägde rum i huset. Hon klarade sig undan, givetvis chockad och traumatiserad. Att först finna henne och sedan få henne att trots sin av chocken iråkade stumhet vittna utgör en central handlingslinje i boken och ger psykologen Bergman utrymme både för sin professionella kapacitet och indirekt därmed för en kompensatorisk kamp mot sina inre demoner, minnen av när han förlorade sin fru och dotter i tsunamin.
Man får acceptera att han medan han gör detta undandrar den psykiskt så skadade flickan den vård som hon i en mindre fiktiv värld otvivelaktigt skulle bli föremål för. Att han som psykolog inte har den medicinska kompetens som vården av ett så illa traumatiserat barn skulle kräva får man som läsare leva med, men det känns aldrig särskilt övertygande när våldet på verkligheten i berättelsens intresse blir alltför svårartat.
Den stumma flickan kommer säkert att sälja bra både i Sverige och utomlands. Det finns ju något betryggande i vissheten om att orätten inte går ostraffad och vårt behov av verklighetsflykt tycks lika stort som legitimt i en tuff tillvaro.
